Sofia Camnerin tror på fred i vår tid

Den ekumeniska veckan har passerat – till synes obemärkt förbi.

Knappt någon media bortom de kyrkliga har uppmärksammat påvens särskilda hälsning eller det faktum att representanter för världens kyrkofamiljer samlades i Stockholm.

Heliga potentater, kardinaler, biskopar och andra ledande kyrkliga gestalter var på plats – tillsammans representerande runt 2,2 miljarder människor världen över. Till detta kan läggas tusentals ungdomar, teologer, intresserade och församlingsmedlemmar från när och fjärran.

Kom från syd och nord

Alla kom de för att delta i den ekumeniska veckan och för att högtidlighålla minnet av det historiska ekumeniska Stockholmsmötet, dit dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom en gång bjöd in.

När Sofia Camnerin, generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, gästar Vox Populi beskriver hon hur överväldigande responsen på veckans tema, ”Tid för Guds fred”, blev bland deltagare från alla håll.

- Att höra den ena efter den andra av kyrkornas högsta representanter tala om korsets smärta och om kyrkornas ansvar för fredsbygge var oerhört starkt, säger hon i podden.

Här ryms också den förvåning hon uttrycker över ointresset utanför kyrkornas värld. Inte ens Utrikesdepartementet anade mötets vidd förrän strax innan start - mitt under Camnerins semester.

Fredsprismaterial

Ändå var det just för att ena den kristna världen som Nathan Söderblom mottog Nobels fredspris år 1930.

- Jag hoppas att fler inser kraften i enhetsarbete. Det handlar inte om att bli mer lika för vår egen skull, utan för världens skull. Jesus ber att vi ska bli ett - för då ska världen tro.

Camnerin återkommer i samtalet till den djupare innebörden av ekumenik: att ena inte bara kyrkan, utan också världen.

- Enhet och fred är inget sidospår. Det är kyrkornas kärna. I en tid präglad av nationalism, polarisering och brutala krig behöver vi en förnyad tillit till varandra. Det kan få återverkningar för hela världen.

Vägen framåt

För henne är den bästa vägen framåt att samlas kring konkreta projekt – både inom kyrkornas ekumeniska gränser och tillsammans med andra religiösa traditioner i ett så mångreligiöst land som Sverige.

- Det som visat sig fungera är när vi arbetar sida vid sida. När man startar mathjälp, när man tjänar tillsammans. Då försvinner rädslan, och man ser att vi hör ihop, menar hon.

Samtalet rör sig också mot det personliga. Camnerin berättar att hennes egen tro och ledarskap formats av erfarenheten att vara mamma till ett barn med särskilda behov.

- Att leva nära en människa som alltid befinner sig i marginalen har präglat mig oerhört. Det är en ständig påminnelse om både min egen ofullkomlighet och vikten av inkluderande gemenskaper, förklarar Sofia.

Vägen framåt

Hon menar att kyrkan borde börja just där:

- Om vi arbetade dedikerat med att verkligen välkomna människor med särskilda behov, skulle vi automatiskt bli mer öppna också för människor med annan bakgrund. Radikalt välkomnande förändrar allt.

För Camnerin är ekumeniken alltså mer än storslagna möten och högtidliga deklarationer. Den handlar om vardagens praktik – om att kyrkor och församlingar vågar bygga tillit och gemenskap trots skillnader.

- Vi måste inte alltid identifiera oss med dem som bär den lame. Ibland ligger vi själva på båren. Och då behöver vi ta emot hjälp – också från oväntat håll, konstaterar Sofia.

Kanske är det just här, i korsningen mellan världsledande kyrkopotentater och vardagens kamp för inkludering, som den ekumeniska veckans verkliga efterverkningar kan visa sig.

- Att vi tar steg mot fördjupad enhet och respekt är i sig fredsbyggande, menar Sofia Camnerin.