Succéförfattaren: "Vi borde lyssna mer till den inre rösten"

Utifrån sett ser allt ut som en enda lång framgångssaga. Killen från Lekeryd blev en av Sveriges största författarexporter genom tiderna. Även om han knappast är lika känd som de stora deckarförfattarna har han blivit mer läst än de flesta.

Men hans genre är möjligen inte lika creddigt. Med Kaninen som så gärna ville somna öppnade han dörren till en genre som få ens trodde kunde finnas. Sömnböcker för barn.

Tuffa resan

Men han har tidigare inte berättat om hur tuff resan från sin egen idé till att bjudas in till TV-soffor över hela världen och toppa bästsäljarlista efter bästsäljarlista.

Boken refuserades. Han tvivlade – men fortsatte. Trots livskris och den ständiga värken han samtidigt kämpat med livet igenom.

– Lidandet är ofta det som rensar bort det ytliga. Jag tror att den inre vägledningen blir tydligare när man själv är i trasighet. Då är man mer öppen.

För Carl-Johan är kreativitet och tro närbesläktade. Båda handlar om att lita på något man ännu inte ser – och om att våga följa det.

– Vi behöver ge plats för det som inte alltid går att förklara. Jag tror att kyrkan har en unik möjlighet att vara en sådan plats. Där får man ställa de stora frågorna. Där får man söka, och man får vara i det som är osäkert.

Samma resa på nytt

Ironiskt nog går han med sina nya böcker, Sömntåget till drömlandet och Jag som så gärna vill somna, igenom samma sak. Sömnböckerna för vuxna ratas av förlag efter förlag. Återigen ger han ut på eget.

- Ibland känner man att man bara vill ha lite medvind med det där, men då hör jag rösten säga att man växer i motvind.

Hur han orkar. Genom att lyssna på sin egen intuition. Och genom att tro på att det är något större som förser honom med idéerna.

– Jag har alltid haft en känsla av att det finns något mer, något gudomligt som är större än jag. När jag skriver mina böcker, så lyssnar jag inåt. Det är inte bara jag som pratar – det är något som vill tala genom mig. Och så tror jag det är för alla om man vill lyssna.

Han berättar om hur tanken först nådde honom under tiden när familjen var aktiv i Svenska kyrkan i Lekeryd.

– Jag konfirmerades, var aktiv i ungdomsverksamheten, ledde grupper och var med på gudstjänster. Det blev en naturlig del av livet – och det skapade ett inre språk för det existentiella, säger han i ett samtal med Vox Populi.

Inte kyrkligt aktiv

I dag beskriver han sig inte som kyrkligt aktiv, men tron – och upplevelsen av en andlig verklighet – är fortfarande helt central. Inte som ett doktrinärt system, utan som en ständig kontakt med något större.

Hans nya bokprojekt, som riktar sig till både barn och vuxna, bär samma grundton: en inbjudan till lugn, till närvaro och till att våga tro på det som viskar snarare än skriker. Det handlar om att våga följa sin intuition – också när den leder bort från säkra vägar.

– Intuitionen är en av de tydligaste rösterna vi har inom oss. Men den kräver mod att följa. Ofta är det när vi släpper kontrollen som vi hittar det som är mest meningsfullt, säger Carl-Johan.

Kanske är det just där hans nya böcker hör hemma – inte bara i barnens nattdukslådor, utan också i vuxnas sökande efter mening.