Tisdagsklubb i kryptan

Det började med att man i flera år firade den pilgrimsmässa som formats vid Pilgrimscentrum i Vadstena.
– Och så i höstas delade jag ut den här lilla boken, Pilgrimens tidegärd, berättar Carl-Göran Ekberg som är pastor och församlingsföreståndare.

Den är en enkel ordning för tidebön vid fyra tillfällen per dag under en vecka. Med boken följde ett uppdrag att prova den hemma. I december möttes de för utvärdering och för att smaka på gemensam tidebön. Vilket gav mersmak.
– Jo, jag har svårt för att komma in i detta med tidebön, berättar Per Wikström. Just därför var det så skönt när vi bad tidebönen tillsammans, det blev något helt annat.
Men också svårare; tidebön är ett samspel som det tar tid att lära sig. Som att veta hur lång andningspausen vid asterisken ska vara.
– Det är märkligt, säger pastor Börje Kraft. Jag är sjuttio år och känner mig som en nybörjare i tidebönen. Genant, på sätt och vis. Fast det är ju inte för sent.
I den här samlingen är det Li Wikström som är veteranen:
– Det var ett skede i livet, för fem, sex år sedan, när allt var knackigt och mörkt. Jag kände ett behov av att be, men klarade inte av att göra det ensam.
Så hon kontaktade de katolska bröderna på Franciskusgården i Jonsered, och, jo, hon var välkommen till deras gästhem.
Där blev hon kvar i en vecka, och delade deras tideböner från matutin kvart över sex på morgonen till kompletorium kvart i nio på kvällen.

– Men det viktiga var inte att be fyra timmar om dan, utan det som hände inom mig. Det som är så skönt med tidegärden är att den följer mig, den blir en rytm för dagen. Att i vargtimmen, som fortfarande är en jobbig tid för mig, stiga upp och gå direkt in i bön. Och så, som det sista jag gör på kvällen, be kompletorium som tryggar mig så jag får sova.
För Björn Andersson var Pilgrimens tidegärd det första mötet med tidebönen.
– Jag tyckte det var bekymmersamt att disciplinera bönelivet. Nu har jag gått igenom den några varv och tycker att det ger ganska mycket, särskilt när vi ber tillsammans. Fast på egen hand fuskar jag en del.

– Jo, jag vet vad du menar, skrattar Carl-Göran Ekberg igenkännande. Men jag kallar det inte så.
Att i växelläsning forsa igenom rätt långa psaltarpsalmer utan någon egentlig tid för eftertanke kan kännas ovant.
– Jag tycker ju, menar Björn Andersson, att man ska komma ihåg det man läst.
– Jo, instämmer Lena Siewert. Men det är skönt att rabbla utan att behöva tänka på varje ord. Inombords blir jag som choklad med vispgrädde, om du förstår. Nu ber jag tidebön tre gånger om dagen, och har accepterat att jag ibland inte alls hinner tänka på vad jag läser. Men hellre tidebönen än tv-soffan.

De är överens om att tidebönen fungerar som ett motgift mot informationsstress.
– Jag tror att det vi söker är en bön där orden bär oss. Och här finns färdiga ord för det jag vill säga, konstaterar Carl-Göran Ekberg.