Varför är vi så rädda för politik?

Tanken att Svenska Kyrkan gärna ska finnas som en aktör till hjälp för de svagaste är självklar. Men det är inte lika självklart att en aktör inom Svenska kyrkan på något sätt får uttala sig om den politik som gör att denne möter vardagens misär i en medmänniska. Då ställs krav på tystnad i stället. Något som tangerar detta är ”Borgerligt alternativ” som uttalat sig mot kyrkostyrelsens beslut att inte vilja ha språkkrav för att få medborgarskap. Åsikten de förde fram var inte främst att de tyckte att kyrkostyrelsen hade fel i sak, mer krut lades på hur fel det var att kyrkostyrelsen sagt något alls.

Jonas Eek har skrivit en ledarartikel i Kyrkans tidning nr 16, där han vill att kyrkosstyelsen inte ska syssla med den här sortens frågor. I stället är det bättre att prioritera egna utmaningar. Och jag undrar vilka dessa egna utmaningar är? Ska vi bedriva diakoni utan att vara en röst för dem vi hjälper? Ska vi möta asylsökande ungdomar som fått veta att de mitt i sin skoltermin ska omflyttas 30 mil, att de har 3 dagar på sig packa och ta adjö av sina vänner, och max får ta med sig 25 kilos packning, men inte få uttrycka vår förtvivlan över att ett barns liv inte värderas mer än 25 kilo?

Eller är det så att Jonas Eek tänker sig att de där policyfrågorna som Christofer Wilson nyligen talat om i Kyrkans tidning är viktigare för kyrkan än hur migrationspolitiken reducerar människor till kreatur? Skall våra fyra kärnområden: Mission, Diakon, Undervisning och Gudstjänst få ett nytt kärnområde: Administration? Vad som helst bara vi håller oss borta från den värld vi skall verka i. 

Men jag vill inte här debattera själva migrationsfrågan. Nej frågan jag ställer mig är varför vi olika aktörer inom Svenska Kyrkan ofta hamnar i det diket där vi inte argumenterar emot det vi inte accepterar, utan istället säger till varandra att vi skall hålla tyst.

Jag upplever att en äldre tanke som säger att exempelvis en präst skall vara präst för alla i en församling är en förklaring. Man får då alltså inte säga något som väcker motstånd eller anstöt i en församlingsbo. Men för mig är den synen förlegad. Detta ger för mig en syn där vi som aktörer inom Svenska Kyrkan omyndigförklarar våra församlingsbor i det att vi inte kan tala om allt med våra församlingsbor. Nog är väl ändå alla vi människor i dagens Sverige så mogna så att vi inte väljer dop- eller begravningspräst utifrån politisk färg eller åsikt?

Men det största problemet med att säga att kyrkan inte skall uttala sig om hur politiken förs i ett specifikt område i dagens värld ger indirekt en effekt av att även vi som kyrka menar att bibelns ord inte har något att säga oss idag. För mig är detta en avgrund. Man kan ställa sig en mängd frågor om dagens samhälle utifrån ett bibliskt perspektiv.  En fråga kan vara om inte berättelsen om den barmhärtige Samariern säger att sjukvård kan vara privat men eftersom samariern tar av sina egna medel så skall den ur ett barmhärtighetsperspektiv vara en förlustaffär? Men vi tänker Höger och vänster och vi tänker färger när vi hör åsikter. Vi rangerar in dem efter en på förhand lagd mall. Det är en konservativ åsikt, eller det är en socialistisk åsikt. Vi är så fast i denna syn att vi inte verkar kunna tänka utanför boxen längre.

Den troende människan måste befrias till att se dagens samhälle, leva och verka i den, i enlighet med sin tro. Så om någon svenskkyrklig aktör säger något i en politiskt laddad fråga, säg inte att denne skall vara tyst, gå i svaromål!  Visa på att det finns fler nyanser i en fråga, men säg aldrig att detta får du inte tala om. För då hamnar vi till slut i en situation där rop hörs i öknen och skri hörs i Rama, men i Svenska Kyrkan är det tyst för vi är upptagna med att syssla med något viktigare än människors nöd. Vad nu det kan vara?

Anders Nilsson f.d. Sterzel,
präst Redvägs församling, Skara stift.