Vi behöver ett ansikte vänt till oss när universum ängslas

Och från det där ögonblicket där vi lämnar moderlivet och söker relation fortsätter vi hela livet att balansera våra relationer – till oss själva, varandra och till det större – det som vi ibland har modet att ge det lite högtidliga namnet Gud.

Eftertanke av Kent Wisti.

Det enda du egentligen behöver veta om Gud är att det inte är du.

Jag har hört denna korta utsaga i lite olika sammanhang och varje gång har jag fått tugga lite på den. Det är en seg kola men ju mer jag umgås med den desto sannare blir den för mig. Det enda jag egentligen behöver veta om Gud är att det inte är jag.

När du pekar på någon pekar samtidigt tre av dina fingrar tillbaka på dig själv. Det är också sant. Ni kan själva prova nu när ni läser. Peka på någon och upptäck att tre av dina egna fingrar pekar tillbaka på dig själv.

Det första som händer när jag inser att det inte är jag som är Gud är att Gud sätts i ett sammanhang av relation.

De allra flesta av oss är ju väl medvetna om att vi inte är Gud även om vår primära narcissism aktiveras när den är oss behjälplig.

Jag skulle kunna tänka mig att vi som alldeles nyfödda tror oss vara, om inte Gud, så åtminstone hela universum. Det finns inget jag som liksom har trillat ur alltet och krupit in i sin snäcka som en eremitkräfta.

Om vi ängslas som spädbarn så är det hela universum som ängslas. Om vi fryser som spädbarn är det hela universum som fryser. Om vi är hungriga som spädbarn är det hela universum som svälter. Som universum skriker vi ut vår ensamhet, hunger och kyla och får behoven tillfredsställda av det där någon annan – ett du.

Så finns universum och ett du. En mamma, en pappa eller någon annan vi kan knyta an till. Ännu har vi inte riktigt knäckt koden på att vi är försumbart små och obetydliga i universum. Att vi skulle vara universum är svindlande, men motsatsen nog så svindlande. Men det enda vi egentligen behöver veta om Gud är att vi inte är vi själva.

Söndagens tema är att inte döma. Det handlar om just detta. Det handlar inte om att vara snäll, överseende och förlåtande utan just om att öva insikten om att det inte är jag som är Gud.

Den enkla meningen öppnar för relation och ger proportioner i självbilden. Det är också en överlåtelse. Insikten blir som en thailändsk nack- och ryggmassage för Atlas som enligt mytologin fick straffet av att bära upp världsalltet. När jag ängslas är det inte universum som ängslas. När jag fryser är det inte universum som fryser och när jag hungrar är det inte universum som svälter.

Och från det där ögonblicket där vi lämnar moderlivet och söker relation fortsätter vi hela livet att balansera våra relationer – till oss själva, varandra och till det större – det som vi ibland har modet att ge det lite högtidliga namnet Gud.

Söndagens tema är att inte döma. Det handlar om just detta. Det handlar inte om att vara snäll, överseende och förlåtande utan just om att öva insikten om att det inte är jag som är Gud.

Jag kan inte ens göra anspråk på att döma mig själv. Jag står moraliskt ansvarig inför mig själv, de jag delar tid och rum med och inför Gud.

Men domen ligger inte hos mig. Vi har överenskommelser om hur vi skall leva tillsammans. Vi har juridiska system med regler och domare. Detsamma i fotboll. Det som utmärker ett rättssamhälle och bra sportsmannaskap är att vi aldrig där bedömer människovärde.

Ytterst är det en fråga om människosyn.

Att döma sina medmänniskor är att tappa insikten om att det inte är jag som är Gud. Det är så nära hädelse man kan komma inräknat rondellhundar, konst där Jesus porträtteras utanför normen eller krucifix nedsänkta i urin. Exemplen torde snarare vara det motsatta. Det är att döma sina medmänniskor som är den egentliga hädelsen.

Och vi gör det dagligen var och en av oss. Att beklaga sig över människor som dömer vore en humoristisk sketch.

Vi behöver långsamheten, modet till självreflektion och ett ansikte vänt till oss när universum ängslas, fryser eller hungrar.

Vi behöver Jesu kristi sinnelag och varsamhet i mötet med varandra.

 

Fakta: Midsommardagen

Tema: Skapelsen 

Första årgångens texter: 

Första Moseboken 1:1−13

Apostlagärningarna 14:15−17

Johannesevangeliet 1:1−5

Psaltaren 104:1−13

Liturgisk färg: grön