Benedikt lyfte Jesus för människor i dag

Benedikt XVI

Benedikts grundinställning var att den historiska bibelforskningen är ”oersättlig utifrån den kristna trons struktur”, skriver Tobias Hägerland. Foto: Eckehard Schulz och Herbert Knosowski.

Påve emeritus Benedikt XVI, Joseph Ratzinger, avled nyligen. Han publicerade flera teologiska verk under sin tid som påve. Det stora projektet var Jesus från Nasaret, där  Jesu person, liv och verk skildrades utifrån evangeliernas berättelser. Tobias Hägerland läser och hittar nycklar till Benedikts förståelse av kyrkan och hennes identitet.

I sin utmärkta bok om påvedömets historia noterade Göran Hägg den ofta besannade ”fördomen om att varannan påve är fet, from och folklig, varannan tunn och tänkande”. Nog har det funnits påvar som inte riktigt passat i någon av dessa kategorier.

Johannes Paulus II, påve 1978–2005, var i sin krafts dagar en atletiskt byggd friluftsmänniska som gärna spexade med journalisterna samtidigt som hans teologiska skrivelser präglades av en sällsynt tankens och ordets klarhet.

När han efterträddes av Benedikt XVI fick världens katoliker däremot en entydigt intellektuell, mer lågmäld och kanske lite blyg ledare.

Under sitt ”riktiga” namn Joseph Ratzinger gjorde han från slutet av 1950-talet karriär som akademisk teolog, innan han 1981 fick uppdraget att som troskongregationens prefekt vaka över lärans rätta utveckling och tillämpning. Det var i den senare rollen han blev känd för världen.

Också under sin relativt korta tid som påve, 2005–2013, lyckades Benedikt hitta utrymme att formulera och publicera teologiska texter av hög klass. Han lämnar efter sig flera påvliga skrivelser och en mängd kateketiska föredrag, men det stora bokprojektet under dessa år var Jesus från Nasaret, som han hade börjat arbeta på redan 2003.

Här ville Ratzinger/Benedikt – båda namnen trycktes på omslaget – skildra Jesu person, hans liv och verk med utgångspunkt i evangeliernas berättelser.

Det skulle bli en bokserie som visserligen drog nytta av den historisk-kritiska exegetikens forskningsresultat, men som inte stannade vid det kyligt distanserade betraktandet av Jesus som en gestalt i det förgångna, utan också lät läsaren ”se Jesus utifrån hans gemenskap med Fadern … utan vilken man ingenting kan förstå och varigenom han också i dag är oss nära”.

Den första volymen, Från dopet i Jordan till Kristi förklaring, utkom 2007, och den följdes 2011 av Från intåget i Jerusalem till uppståndelsen. Slutligen gavs Barndomsberättelserna ut som en ”prequel”-uppföljare hösten 2012, bara ett par månader innan författaren meddelade sin avgång från påvestolen.

Benedikt XVI

Foto: Domenico Stinellis

Jesus från Nasaret tecknar alltså en Jesusbild som i stor utsträckning är en harmonisering och utläggning av evangeliernas framställningar. Benedikt var övertygad om att den långa kristna tolkningstraditionen haft rätt i att de fyra evangelierna i grund och botten ger en samstämmig bild av Jesus, om än utifrån delvis skilda perspektiv och med olika accenter.

I den andra volymen läggs särskild vikt vid Johannesevangeliet, som mer explicit än de tre så kallade synoptiska evangelierna lyfter fram Jesus som det gudomliga Ordet, Sonen med ett evigt kärleksförhållande till Fadern.

I den historisk-kritiska Jesusforskningen brukar Johannesevangeliet anses klart mindre tillförlitligt som historisk källa än de synoptiska evangelierna, och exegeter framhåller ofta att även evangelierna enligt Matteus, Markus och Lukas har olika teologiska agendor som på vissa punkter knappast går att förena.

Trots att Benedikt vid upprepade tillfällen i sin bokserie bedyrar sin tacksamhet för den vetenskapliga exegetiken, kan han ibland inte låta bli att lite vänskapligt raljera över exegeternas övertro på sin egen förmåga.

Hur kan till exempel så många bibelforskare avfärda stora delar av Matteus och Lukas födelse- och barndomsberättelser som legender? Varför skulle de berättelserna inte kunna bygga på Marias egna minnen, traditioner som till en början hölls inom familjen?

Benedikts grundinställning var att den historiska bibelforskningen är ”oersättlig utifrån den kristna trons struktur”. Eftersom Gud har uppenbarat sig i historien, vilar den kristna tron med nödvändighet på vissa historiska händelser som är inom räckhåll för kritisk prövning.

Även om Benedikt ofta vill försvara historiciteten i sådana uppgifter som exegeter ofta ifrågasätter, som skattskrivningen under Quirinius och stjärntydarnas besök i Betlehem, är han ingen fundamentalist. Han kan med en axelryckning konstatera att släkttavlorna hos Matteus och Lukas inte går ihop och att båda evangelisterna verkar ha fått detaljer om bakfoten när de skrev sina skildringar av Jesu barndom.

Han kan som varje exeget erkänna att synoptikernas datering av Jesu död inte går att harmonisera med Johannesevangeliets – och precis som många bibelforskare idag stanna för den senare som den korrekta.

Polemiken mot den historisk-kritiska forskningen handlar inte primärt om att denna betvivlar olika detaljer i evangelierna, utan snarare om att den förmätet sätter sig till doms över en lång kristen utläggningstradition och rentav gör anspråk på att kunna ersätta den.

Men strikt inomvärldsliga, historiska analyser är inte tillräckliga som grund för den kyrkligt normativa bibeltolkningen. De är en god början men måste kompletteras med ett teologiskt perspektiv, som utgår från att Gud verkligen har uppenbarat sig och fortsätter att tala i de bibliska skrifterna.

Joseph Ratzinger

Foto: Domenico Stinellis

Mellan Jesu förkunnelse av Guds rike och den tidiga kyrkans förkunnelse av Jesus Kristus finns, enligt Benedikt som här vänder sig mot en berömd tanke hos exegeten Rudolf Bultmann, egentligen inget radikalt brott.

Det sker förstås en utveckling, men en organisk sådan, och inte något ”avfall”. Inte heller innebär Guds människoblivande något avbrott i förhållande till Israels historia.

Ordet ”kontinuitet” används flera gånger i volymen om barndomsberättelserna för att understryka just detta. De långa släkttavlorna, bildspråket och anspelningarna på gammaltestamentliga texter i de första kapitlen hos Matteus och Lukas visar på kontinuiteten i Guds handlande med sitt folk genom frälsningshistoriens olika epoker.

Kontinuitet var också ett centralt begrepp i Benedikts bredare förståelse av kyrkan och hennes identitet. Den unge Ratzinger hade själv varit drivande som teologisk expert under Andra Vatikankonciliet (1962–1965).

I sitt första jultal som påve inför den romerska kurians kardinaler betonade han att även detta historiska kyrkomöte måste tolkas med en ”kontinuitetens hermeneutik”, inte som en revolution eller omstart utan som en länk i kyrkohistoriens långa obrutna kedja av förnyelser.

Sanningen möter människor på olika sätt i olika tider men är i sig själv alltid densamma. För Benedikt innebar det att det måste finnas kontinuitet mellan Guds handlande med Israel, i Jesu jordiska liv och under kyrkans historia, den historia som han nu själv är en del av.   

Joseph Ratzinger

Foto: AP Photo/L'Osservatore Romano

Tobias Hägerland, 
Docent, universitetslektor i religionsvetenskap och teologi
Viceprefekt för utbildning på grund- och avancerad nivå vid Göteborgs universitet, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion

Fakta: Verk som nämns i texten

Hägg, Göran (2006): Påvarna: Två tusen år av makt och helighet. Wahlström & Widstrand.

Ratzinger, Joseph/Benedikt XVI (2007): Jesus från Nasaret. Första delen: Från dopet i Jordan till Kristi förklaring. Översättning. Per Paul Ekström och Natasja Hovén. Artos.

Ratzinger, Joseph/Benedikt XVI (2011): Jesus från Nasaret. Andra delen: Från intåget i Jerusalem till uppståndelsen. Översättning: Sten Hidal. Artos.

Ratzinger, Joseph/Benedikt XVI (2013): Jesus från Nasaret. Tredje delen: Barndomsberättelserna. Översättning: Per Beskow. Artos.

Taggar:

Påven

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.