Bön är som att tända ljus i en kyrka utan att riktigt veta varför

När jag kom till Vadstena pilgrimscenter var det som att komma till en oas. Dessa rader skriver jag vid det lilla skrivbordet i rum två på Mariagården i Vadstena. På gården växer ett päronträd som har räddats i sista stund och som har rötter från 1300-talet om jag förstod det hela rätt.

Pilgrimsteologiskt seminarium pågår och prästen Rickard Borgenback sa i sin predikan i Klosterkyrkan: ”Det som skiljer en vandrare och en pilgrim är bönen. En pilgrim ber med fötterna”. 

När han sa så skapade kvällssolen ringar av ljus på en av Klosterkyrkans stenblocksväggar och jag for i väg i tanken… ”Morgon och afton, höjder och djup. Allt tillhör dig, Gud, allt tillhör dig”. Jag tänkte på hur jag går omkring och ber för fred. Vem gör inte det? Skapelsen och den biologiska mångfalden har inte tid med mänskliga konflikter. Barnen och ungdomarna har inte tid. De måste få en trygg nutid och framtid.

En pilgrim ber med fötterna. Fötternas bekännelse. ”Dit du går, går också jag. Där du stannar, stannar jag” som Rut sa till Noomi. Om man inte kan gå finns bönen kanske i andningen eller i hjärtats slag. Bön är något fysiskt, ett slags handling, något aktivt och något konkret. Som att sopsortera eller tända ett ljus i en kyrka utan att riktigt veta varför.

Den senaste tiden har jag tänkt på att vi människor gärna påtalar allahanda brister och därefter uppmanar någon annan att göra något åt saken. Det finns något hopplöst i det. Kanske gör vi ibland på samma sätt i bönen; påtalar upplevda brister och ber Gud göra något åt dom.

Mahatma Gandhi sa: ”Var den förändring du önskar se”.  I de orden finns både bemyndigande och hopp. ”Tillsammans” bottnar i att var och en bidrar, annars blir ”tillsammans” bara en täckmantel för ”någon annan än jag”.

Av Gud välsignas vi med allehanda redskap som till exempel obehag, tacksamhet, tårar, glädje, ­ilska, lyhördhet och vilja att påverka. Gud bidrar genom att höra, se och bekräfta. Genom kärlek och välsignelse.

Kan en praktik, vilken som helst, leda till prestationsstress? Ja, absolut. Den risken finns alltid. Fallgropen är när bönens riktning är egot snarare än Gud. Jesus säger sammanfattningsvis: ”Gå in, stäng dörren och be”. Det är en fingervisning om att ­bönen inte handlar om egot och den kan inte kan nyttjas i syfte att mäta sig med andra.

Det bästa jag vet är avväpnande, prestigelösa ­tilltag som leder till skratt och gör att fokus återgår till det verkligt viktiga. Att inte döma varandra blir avgörande för vår pilgrimsvandring genom ­livet. Bönen kan både höra hemma i en sund själ i en sund kropp likväl som i sargad själ i en värkande kropp.

Pilgrimens bön och skapelsens bön hör samman, det lärde jag mig här i Vadstena och det hela rimmar väl med det Sundar Singh tidigare lärt mig. Sundar föddes år 1889 i norra Indien och han delade följande bild eller tanke:

”Jag har aldrig hört någon människa säga; ”Jag har icke tid att andas”. Det fortsätter hon med utan återvändo och utan att tänka därpå, ty detta hör till funktionerna av vårt lekamliga liv. På samma sätt är det, när Gud får fylla oss med sitt liv.  Det blir ett fortsatt bedjande, det blir vår natur att bedja utan återvändo”.