Bönen är en lina vi kastar ut i hopp om att den ska få fäste

Foto: Mikael M Johansson

Jag vill tro att hoppet står bortom det vi kan se. Att de avsked livet och döden lägger på oss inte är slutgiltiga.

Eftertanke av Susanne Dahl.

Jag ber inte längre böner om att skonas från det som alltid drabbar, bara att bli emottagen. Att fallet ska vara mjukt.

En bön om beskydd. En bön om att allt ska gå väl. En bön om ett gott slut.

En bön som en besvärjelse av tillvarons makter som hotar livet. Ändå händer det som blottlägger vår sårbarhet. Stormar, bränder, pandemier, våra egna och andras brister. De oundvikliga förlusterna som väntar oss alla.

Och jag önskar att vi, likt israeliterna inför den sista av plågor över Egypten, kunde stryka blodet från ett lamm på vår dörrpost. Ett hemligt tecken till dödens ängel att bara passera. Att gå förbi mig, gå förbi mitt hem, mina älskade. Ett beskydd. Att inget ont må passera över tröskeln.

Men död och förluster kommer ändå. Tar sig in och det finns inga karantäner eller stängda dörrar som helt kan skydda oss. Så skört är det mänskliga livet.

Jo, jag vill tro att hoppet står bortom det vi kan se. Att de avsked livet och döden lägger på oss inte är slutgiltiga. Att det som gått sönder på något sätt ska läkas en gång. Hoppet om att kärleken är starkare än döden. Att ingenting ska skilja oss åt. För jag vill inte förlora dig.

Ändå innebär livet förlust och död. Att gång på gång möta vår begränsning och maktlöshet. Att blodet vi strukit på dörrposten inte ger oss några anstånd. Bara ett skört hopp.

Bön är inte nytta eller en fråga om det lönar sig. Bön är inte att fjärrstyra en gudomlig makt. Bön ger inga garantier. Ändå ber vi. I varje andetag. En vilja till liv. Bön som ibland bara är en viskning, ett halmstrå, en suck och samtidigt en urkraft.

Nej, jag vet inte hur min bön bör vara. Jag har inte orden. Inte ens tilliten. Kanske är tystnaden det som blir den enda möjliga bönen. Till slut. Ett andetag i taget.

Bönen som ett trots. En handling mitt i vanmakten, att trots prognoser och osäkerhet be om en annan verklighet. Sätta vår tillit till det vi hoppas på, men ännu inte kan se. Att när allt tycks vara för sent kasta ut en lina i hopp om att den ska få fäste. Att Röda havet än en gång ska dela sig och vi ska ta oss igenom. Att vi på något sätt ska finna en öppning.

Och kanske händer det, men sällan på det storslagna viset. Men det händer att livet långsamt tar en annan riktning. En sorg som blir möjlig att leva med. Att med god sjukvård och omsorg tillfriskna.

Bön är också att när den öppningen uteblir, få modet att stanna kvar. För vi kan ju inte annat. Det är våra mänskliga villkor. Att oavsett om, att stanna kvar, uthärda, ett andetag i taget.

Den bön som är en tillflykt och ett nödrop är ord som viskas en ensam vaknatt – om denna bägare inte kan gå förbi mig, drick den med mig.

Jag tänker att jag ber för lite. Att min tro är klen. Ändå händer det att jag yttrar orden – jag ber för dig. Det kanske inte betyder annat än att jag bär en annan människa i mina tankar. Vi suckar, önskar och hoppas för en annan människa och gör det vi förmår för den lilla världen som är vår vardag.

Det är stort nog. Och vi fortsätter trotsigt att be för den stora världen. Ett kyrie, ett tack, ett vredesrop, en kampsång, en kärleksförklaring och en sorgesång. Allt det goda vi hoppas på och arbetar för.

Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord.

Nej, jag vet inte hur min bön bör vara. Jag har inte orden. Inte ens tilliten. Kanske är tystnaden det som blir den enda möjliga bönen. Till slut. Ett andetag i taget.

Den nakna bön som föds när vi ger upp och släpper taget.

Tillåter oss att falla. Och någon ska ta emot. Någon ska vädja för oss. Med ett rop utan ord.

Jag ber inte längre böner om att skonas från det som alltid drabbar, bara om att bli emottagen. Att fallet ska vara mjukt.

Susanne Dahl
studentpräst i Umeå

Fakta: Bönsöndagen Tema: Bönen

Tema: Bönen

Tredje årgångens texter:

Första Kungaboken 3:5−14

Romarbrevet 8:24−27

Matteusevangeliet 6:5−8

Psaltaren 13

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke Präst

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.