De första prästvigda kvinnornas erfarenheter blir bok

”Ett kondensat av en viktig del av 1900-talets svenska kyrkohistoria.” Så säger Alexander Maurits om de berättelser som han och Frida Mannerfelt förvarar i kassaskåp och som ligger till grund

Nu på söndag, palmsöndagen, är det 60 år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Svenska kyrkan. Deras berättelser om kallelsen sammanställs nu för att nästa år komma i bokform. Därmed avslutas ett projekt som startade 2004.

Föga kunde forskaren Frida Mannerfelt ana att det låg en skatt i ett köksskåp hemma hos prästen Lena Malmgren i Lund. Dit hade hon blivit hembjuden i samband med ett annat projekt som hon höll på att skriva om, nämligen om predikoteoretisk litteratur i svenskkyrkliga prästers utbildning under 1900-talet.

– Lena bad mig att gå in i köket och öppna översta skåpet där det stod en grön pärm. Hon förklarade att det var vittnesbörd om hur det hade varit på prästutbildningen under en viktig period i Svenska kyrkans historia. Jag fick låna pärmen och en rad andra böcker till mitt artikelskrivande.

– Jag minns första genomläsningen och att jag grät och log om vartannat, säger Frida Mannerfelt. Det var kraftfulla berättelser om Guds kallelse, om glädjeämnen och svårigheter, glimtar in i hur det var att vilja bli och vara präst i denna brytningstid och hur det kunde se ut i församlingarna.

En vecka senare lämnar hon tillbaka pärmen till Lena Malmgren som då berättar att materialet behöver kompletteras. För när hon gjorde insamlingen av berättelserna hade det varit många som bett att få återkomma i ett senare skede. De var fortfarande i aktiv tjänst och hade inte tid och ork att sätta sig ner och skriva samtidigt som de arbetade.

– Men nu hade det gått nästan femton år och alla hade gått i pension. Så när jag fick frågan om jag kunde tänka mig att axla ansvaret för att se till att samlingen blev komplett och kom till arkivet, blev svaret ja. Naturligtvis ville jag det, säger Frida.

Jag grät och log om vartannat. Det var kraftfulla berättelser om Guds kallelse, om glädjeämnen och svårigheter, glimtar in i hur det var att vilja bli och vara präst i denna brytningstid och hur det kunde se ut i församlingarna. Frida Mannerfelt

Lena Malmgren hade gjort det mesta av insamlingen själv. Men hon hade hjälp av några kyrkohistoriker, bland annat professor Samuel Rubenson, och med det administrativa arbetet och kontakterna med Lunds kyrkohistoriska arkiv där berättelserna nu förvaras.

Frida insåg att hon skulle behöva hjälp av en lundabaserad kyrkohistoriker eftersom projektet var förankrat vid Lunds universitet och hon själv är doktorand i praktisk teologi vid EHS, Enskilda högskolan, i Stockholm.

Ingen av de ursprungliga kyrkohistorikerna hade möjlighet att fortsätta och därför gick frågan till Alexander Maurits som är expert på tidsperioden och har forskat på den här typen av material tidigare.

– Under perioden 1960–1970 prästvigdes 54 kvinnor för tjänst i Svenska kyrkan, säger Alexander Maurits. Av dessa hade cirka 20 hörsammat Lena Malmgrens och Samuel Rubensons inbjudan från 2004. Utöver detta hade Lena också samlat in annat tryckt material som till sin karaktär påminner om kallelseberättelser, det vill säga berättelser om vägen fram till prästvigningen.

– Totalt har vi, med de kompletterande kallelseberättelser vi fått in det senaste året, berättelser från cirka 40 av de kvinnor som prästvigdes under den perioden.

– Det är ett fantastiskt rikt källmaterial, fortsätter han. I en numera ganska välfylld och svårstängd grön pärm, finns ett kondensat av en viktig del av 1900-talets svenska kyrkohistoria.

– Som kyrkohistoriker är det både spännande och intressant att få ta del av ett sådant material och få lov att använda det för att komplettera den historieskrivning om Svenska kyrkan och 1900-talet som i mycket hög grad hitintills handlat om maktutövning, teologiska principer och – får man nog tillstå – män.

När Frida och Alexander fick ta över materialet bestämde de sig per omgående för att försöka komplettera det genom att kontakta de kvinnor som ännu var i livet och som inte skickat in något bidrag 2004.

Efter ett ganska omfattande etikprövningsförfarande har de också kunnat göra detta.

– Jag vill också lyfta fram erfarenheten av de intervjuer vi gjort på olika ställen i landet, säger Alexander. Det har varit fantastiskt lärorikt att i lugn och ro få sitta ner och tala med några av prästerna om deras kallelse och väg fram till prästvigning och första tid i församlingstjänst. Även om det skrivna källmaterialet är mycket rikt har dessa intervjuer varit den riktigt stora behållningen för mig.

Vad har ni hittat när ni läst berättelserna?

– Det är som att öppna ett fönster in till det som skedde i praktiken, säger Frida. Hur det var att praktiskt och teologiskt kämpa med sin kallelse i en tid när det inte var självklart att kvinnor skulle kunna vigas till präst, hur det var att läsa teologi. Men också hur det var att prästvigas och komma ut i församlingsarbete. Här får vi äntligen tillgång till den personliga och lokala nivån i församlingarna.

– En annan sak som fascinerat mig är kopplingarna till de klassiska frikyrkorna. Ofta går det vattentäta skott mellan forskning om frikyrkorna och forskning om Svenska kyrkan. Men när man utgår från praktikerna i stället för officiella dokument framträder samband; erfarenheter av och inspiration från andra kristna samfund blir synliga. Det är till exempel inte ovanligt att prästerna har erfarenheter från baptistförsamlingar eller Frälsningsarmén.

Alexander lyfter fram att den forskning han tidigare tagit del av har fokuserat på motståndet.

– Därför har jag blivit överraskad av att det hos flera församlingar fanns en längtan efter att få ta emot prästvigda kvinnor. Återkommande är också berättelserna att de första prästvigda kvinnorna kände sig burna av de församlingar som de hamnade i och att de var kollegor och att det var andra församlingar och stift som stod för motståndet.

– För mig har materialet gjort det mer tydligt än tidigare att ämbetsteologi är intimt förknippad med kyrkosyn. Men också att uppfattningarna hos prästerskapet i ämbetsfrågan, precis som bland andra Johanna Andersson visat, förändrade sig under 1900-talets gång då en mer högkyrklig strömning gjorde sig gällande.

– Om man ska hårdra detta så har vi vid 1900-talets mitt en äldre generation präster som är mer öppna för tanken om kvinnor i prästämbetet och en yngre generation som är avvisande, säger han och berättar att det finns en ”ganska hovsam ton” i berättelserna mot dem som inte delar kvinnornas ämbetsuppfattning.

– Det var litet förvånande för mig och jag tänker att det är något som hedrar dessa personer. Kvinnornas hållning framstår som särskilt hedervärd i relation till det ifrågasättande flera av dem fick utstå under utbildningstiden, särskilt på den så kallade Prakten. Det finns ett antal berättelser där informanterna farit illa av det beteende som de mött. I några fall måste man nog dessvärre tala om mobbning och kränkningar. Det gör mig mycket illa berörd, avslutar Alexander.

Fakta: Kommande bok

Boken som Frida Mannerfelt och Alexander Maurits arbetar med är tänkt att komma ut exakt ett år från nu, på palmsöndagen 2021. Den ges ut på Makadam förlag och i Svenska kyrkans forskningsenhets bokserie.

Frida Mannerfelt är präst och doktorand i praktisk teologi vid Enskilda högskolan i Stockholm. Alexander Maurits är prefekt vid CTR, Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund.

Foto: Marcus Gustafsson