Bröd för din tro och kallelse till ett liv för mer än ditt eget

Jag är livets bröd, säger Jesus men folket förstår inte. De protesterar och missar symboliken, medvetet eller omedvetet. Till sist är det som att Jesus tålamod tar slut. Varför vill ni inte förstå? Mitt kött är verklig föda och mitt blod är verklig dryck! Öppna era hjärtan och sinnen för Gud!

Berättelsen slutar med att många lämnar Jesus, illa berörda av hans tal om kött och blod. Men. Kristen tro handlar om det som är på riktigt. Är det iver vi anar i Jesus ord, en iver att vi ska våga leva nära Gud och varandra? Helgjutet. Att ta honom och hans exempel på allvar istället för att distansera oss? Att förkroppsliga evangeliet så det blir mer än en idé och vacker tanke. Kött och blod. Handling.

Söndagens evangelium är inte helt enkelt att förklara. Och om Jesus misslyckades, hur ska då inte vi? Men jag tror inte det handlar om att förklara utan att istället lita till mysteriet. I nattvardens bröd och vin smakar vi Kristus i den vardag som är vår och världens. När brödet bryts i ett kapell, en kyrka eller vid en sjuksäng når dess eko ut över hela jorden: Älska varandra, som jag älskar er. Jag är med och mitt ibland er.

Förstod lärjungarna mer av Jesus ord vid den sista måltiden? Att brödet är hans kropp och kalken det nya förbundet genom hans blod. Kanske. Förstår vi mer av mysteriet i dag? Knappast.

Jag minns mannen som inför en mässa sade till mig att han nu skulle testa att ta nattvarden. För att se om det hände nånting. Eller kändes. Jag minns inte vad jag svarade, men jag hoppades väl innerst inne att han skulle känna nånting. Men det gjorde han inte. Ändå tror jag att han fortsatt fira mässa då och då. Och släppt fokus på det egna.

Jag minns också prästen som delade ut brödet med sänkt huvud och ett mummel utan betoning. Inget leende och ingen blick att möta. Bara ett bröd i min hand. Då kändes det opersonligt och instrumentellt. Nu kan jag gilla just den där förskjutningen av fokus.

Nattvardens centrum är brödet och vinet som Jesu kropp och blod. Gåvan är det bärande, inte min egen upplevelse eller det eventuellt sinnliga runt omkring. Vi blir del av nånting mycket större än vårt eget. Så är vi, fastän många, en enda kropp.

I en tid och tradition då man skulle vara värdig för att ta emot nattvarden var min pappa en ivrig förkunnare av det öppna nattvardsbordet. Pappas enkla hållning var nog densamma som min: släpp fokus på dig själv. Gåvan är gratis. Ett bröd för din tro och en kallelse till ett liv för mer än ditt eget.

Kanske pappas iver berodde på att hans pappa avbröt sin konfirmation 1917 för att prästen vägrade ge honom nattvarden som en kollektiv bestraffning för några busiga pojkar. Farfars ryggrad var stark redan då, så efter det firade han inte nattvard och höll sig på avstånd från de religiösa grupperingarna i Pitebygden.

När min pappa blev präst var farfar 51 år och i sin krafts dagar. Men han höll fortfarande avstånd till kyrkan och tog inte emot nattvarden. Då hade de ett samtal, sonen/prästen Folke och pappan/stuveriarbetaren Kalle, som förändrade allt. Min pappa fick sin pappa att sänka garden och öppna upp för den gudslängtan vi nog alla bär på. Kanske bröt det mot det kyrkliga regelverket men efter det samtalet började farfar gå i Svenska kyrkan och han tog emot nattvarden. Strax innan han dog fick också jag ge honom brödet och vinet.

För mig är det en viktig berättelse om hur en präst kan ställa sig i vägen för Guds nåd. Och hur en son kan få sin far att sänka sina axlar och låta sig bli buren av den som orkar bära allt.