Teologi

Det är inte Jesus som Greta liknar utan Johannes

Foto: Mikael M Johansson

Var finns i dag en sann profetisk röst? Ropad ur ett riktigt annorlundaskap? Jag tror att jag hört en på sistone. Christofer Wilson skriver veckans Eftertanke.

I Lukasevangeliets inledning berättas att Maria, efter ängelns besök och beskedet om graviditeten, begav sig till Juda bergsbygd. Ängeln hade låtit henne veta att Elisabeth, en äldre släkting, också väntade barn. Två kvinnor, en lite för ung och en lite för gammal för moderskap, sökte varandras stöd. Folk lär ha skvallrat. Skönt då att få söka tröst hos en syster.

Där stannade Maria i tre månader. För mig är detta en av Bibelns plågsamma luckor: Vad pratade de om? Lukas har uppenbart inte en aning, men jag kan inte sluta undra.

Känns det oviktigt? Var inte för säkra, den uppmärksamme ser att det redan i upptakten till evangeliet tecknas två olika rörelsers särdrag.

Johannesrörelsen, den extatiska och radikala. Dess upphovsmans annorlundaskap började redan innan han föddes: De gamla föräldrarna, den excentriska prästen till far, namnet som ingen hade burit. Att han senare skulle återfinnas ropande i öknen förvånar inte. Johannes trovärdighet ligger i det kompromisslösa annorlundaskapet.

Och så Jesusrörelsen: Den socialt orienterade, den som förkunnades i hemmen. Också denna antyds i upphovsmannens tidigaste omständigheter. Han är knegarsonen, unga föräldrar, vardagsmänniskor. Han blev en förkunnare mitt i livets brus. Han mötte människor i ögonhöjd, i vardagens olika situationer.

Johannes och Jesus. Två rörelser. En i strid. En i frid.

En församling gjorde misstaget att jämföra henne med Jesus och fick skäll för det. De borde jämfört henne med Johannes, för hon ropar ihärdigt. Jag tror bestämt hon heter Greta.

När berättelsen om Jesus tar sin början möter vi honom hos Johannes. Kritiska bibelforskare har lanserat tesen att Jesus var Johanneslärjunge i sin tidiga gärning. Förmodligen har de rätt även om våra kristna evangelier är noga med att påpeka att anden vid Jesu dop utropar denne till den främste.

Helt klart är dock att Johannesrörelsen var den stora vid tiden för Nya testamentets nedtecknande. På sätt och vis hade den bättre förutsättningar att bli den stora religionen. Johannes var den sortens ledare som vi accepterar när han säger åt oss att skärpa oss. Lite som coacherna i TV:s bantningsprogram. Inget får i gång en religion som att människor får syn på sina brister.

Det märkliga är att Johannes nämns i så positiva ordalag av våra evangelister. Det var ju faktiskt en konkurrerande religion när kyrkan låg i sin linda. Anledningen är naturligtvis att Jesus och Johannes vänskap var så känd att den inte gick att förneka, men det finns en aspekt till. Jesus tog med sig något från Johannes. Rösten som ropar i öknen behövs. Den där ettriga coachen som säger oss obehagliga sanningar. Som vrålar ”huggormsyngel” och vi vet att han har rätt.

Men utan en förlåtelse i andra änden av den rörelsen blir det en tom förbättring utan andlig uppfyllelse. Och den andliga uppfyllelsen kan bara Mästaren själv ge oss. Men den profetiska rösten måste driva på.

I dag ropar vi efter profeter i kyrkan. Inget är så fint som att vara profetisk. Men ofta märker jag själv att mina profetiska försök blir beskäftiga. De springer snarare ur min vilja att vara profetisk än ur det långa kall som Johannes och hans föregångare levt i.

Var finns i dag en sann profetisk röst? Ropad ur ett riktigt annorlundaskap? Jag tror att jag hört en på sistone. Det är sagt förr så kanske slår jag in öppna dörrar. En församling gjorde misstaget att jämföra henne med Jesus och fick skäll för det. De borde jämfört henne med Johannes, för hon ropar ihärdigt. Jag tror bestämt hon heter Greta.

Christofer Wilson
präst

Fakta: Johannes Döparens dag – Den Högstes profet

Andra årgången

Jeremia 22:1−4 

Apostlagärningarna 13:16−25 

Lukasevangeliet 1:57−66 

Psaltaren 96

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke Präst

Läs vidare