Det som är tröst för Kate Bowler är även tröst för mig

Kate Bowler har allt.

Hon är professor på anrika Duke divinity school. Hon är 35 år gammal, är lyckligt gift med sin ungdomskärlek Toban. De har just fått sitt första barn. 

Då händer det. Hon har lite ont i magen, och går till en vårdcentral. Och får redo på att hon har obotlig koloncancer och kommer att dö.

I boken Everything happens for a reason: and other lies I´ve heard (Random house, 2018) som nyligen kom ut på svenska: Det finns en mening med allt som sker: och andra lögner jag fått lära mig beskriver Kate Bowler sitt liv, sin sjukdom och sin situation. 

Framför allt beskriver hon hur hon som kristen brottas med det som på finare språk kallas för teodicéproblemet: Om Gud är god, och om Gud har all makt, varför sker då det onda? Eller, som Kate lite mer kärnfullt beskriver det i början av sin bok:

Varför?
Gud, är du där?
Vad betyder det här lidandet?

Kates vänner ger henne den ena schablonen efter den andra till svar, och hon ilsknar till: ”När jag väl har dött kommer förmodligen någon idiot säga till min man att ´Gud behövde en ängel´, precis som att Gud skulle vara den sortens sadist”. 

Kate Bowler hittar inga enkla svar på lidandets varför, precis som ingen innan henne heller har gjort det. Som hon konstaterar: ”Det är en Gud jag älskar, och en Gud som krossar mitt hjärta”. 

Och hon finner slutligen tröst i ett enkelt faktum: ”Gud är här. Vi är älskade. Det är tillräckligt”.

De texter som vi möter i kyrkan på söndag får lätt ett overkligt drag över sig. Det handlar om tronstolar, om en uråldrig man med snövita kläder vars tron är som eldslågor, det handlar om domens dag. 

Bilder som i sin tid talade om gudomlig närvaro, om gudomlig makt och allvar. Likväl är det bilder som för många människor i dag är svårförståeliga. 

Nyckelorden, evangeliet för dagen, möter jag i Uppenbarelseboken: ”Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var, är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”

Det är ord som för mig summerar Guds omsorg om oss, som säger det Kate Bowler kommer fram till, och som på många sätt summerar domssöndagens budskap.

Låter det månne för enkelt och vardagligt? Ja, men så bra då, för Jesus är just enkel och vardaglig. Det är just det som utmärker honom. När Jesus uppstår från de döda är han till exempel så vanlig och ordinär att hans närmaste inte ens känner igen honom. 

Hans första ord efter uppståndelsen går i Johannesevangeliet till Maria Magdalena, och lyder: ”Varför gråter du, kvinna?”. 

Hade han inte kunnat kosta på sig en något fyndigare replik, något mer extravagant, när han nu är en av de första människorna som uppstår från de döda? Tydligen inte. ”Varför gråter du, kvinna?”. 

Även i de andra uppståndelseberättelser vi möter i evangelierna är det just vardagligheten som sticker ut. Jesus går och talar med sina lärjungar om något bibliskt-teologiskt problem och äter sedan bröd med dem. Eller också grillar han fisk. 

Det genomgående draget i nästan alla berättelser är dock detta: att lärjungarna inte känner igen Jesus. Jesus döljs för sina lärjungar just genom sin vanlighet, genom sin vardaglighet. Genom att han bara är där.

Och det är detta som är hemligheten med Jesus. Det är genom sin vanlighet, genom sin vardaglighet och genom sin mänsklighet som han avslöjar sig.

Det är en Jesus som utstrålar: ”Jag är här. Ni är älskade. Det är tillräckligt.”

Det löser inte det intellektuella problemet kring det onda eller domens dag, och det löser inte teodicéproblemet. Men det är likväl detta faktum som är trösten för Kate Bowler, och som är det även för mig.

Gud är här, och vi är älskade. Se där domssöndagens budskap i sju ord.