Den som älskat och mist vet att kärleken aldrig dör

Någon lever i en dag.
En annan några andetag.
En tredje finns i hundra år.
Sen går det ändå som det går: alla dör.

Det är några rader ur bilderboken Alla dör om ­döden och livet av författaren Jesper Lundqvist. Det är ett krasst konstaterande och samtidigt finns något trösterikt att döden är något vi har gemensamt med alla levande varelser. Alla dör och en del av oss alldeles för tidigt. Vi vet att det är så och ändå är det svårt att acceptera. Det finns död i livet som är väntad, nödvändig, kanske till och med välkommen. Det finns död som inte kan besvaras med annat än ett NEJ. Döden är en del av livet och en anomali.

Så går sommaren mot höst och dagen lugnt mot kväll. Våra kroppar åldras och slits ner, mitt i ­livet. Död och liv pågår samtidigt, dansar nära intill i en långsam vals. Jag vet inte om jag förmår att ­dansa med, så mycket i mig vill hålla döden på avstånd. Jag vill dansa med livet, skjuta undan döden så länge det bara är möjligt. Inte nu, inte än. Vi kan dansa sen. Den sista dansen sparar jag till dig. Men allt mer börjar jag sänka garden, tillåta döden att närvara. Vi tar några prövande steg. Du får gå vid min sida en stund i dag. Kanske är det sensommarens allra sista dag.

I söndagens evangelietext kastas vi rakt in i berättelsen. Ett barn är svårt sjuk, döende. Pappan gör allt det som står i hans makt för att få hjälp. Kanske är Jesus hans sista utväg i desperationen. Han hinner fram till mästaren men nås samtidigt av budet – det är för sent. Din dotter är död. Vad följer efter den meningen? Finns det ord? Din dotter är död. Ett faktum som får marken att rämna, som försätter en människa i ett fallande tillstånd. Det finns bara ett svar – nej, det är inte sant.

Din dotter är död. Jesus hör och säger till pappan: Var inte rädd, tro bara. Och det som sedan berättas bryter alla ramar och föreställningar om vad som är möjligt. Jesus tar hennes hand och uttalar orden: Talita koum – Lilla flicka, jag säger dig, stig upp! Och livet återvänder. Den förlorade dottern kommer tillbaka.

Vad betyder det? Att döden inte längre har ­sista ordet. Det är så vi säger, det är vår kristna tro. I Gudriket har döden förlorat sin makt. Men ändå dör människor, barn dör och de kommer inte till­baka. Föräldrar sörjer sina barn, barn sörjer sina föräldrar. Vi förlorar varandra och vi vänjer oss aldrig. Vi tvingas att dansa med döden, tätt intill.

Hur klarar vi av det? Vi har bara inget val. Vilka ord följer när vi nås av beskedet: Din dotter är död. Vad svarar vi döden? Jag vet inte men jag tror att just då behöver vi närvaron. En närvaro som håller oss, mitt i fallet. Någon som vågar stanna. För vi dör tillsammans med dem vi älskar som går ifrån oss. Så sammanflätade är vi människor med varandra. Det är kärlekens väsen och priset vi betalar. Vågar vi tro att det kommer en uppståndelse? En morgon då vi tar oss upp ur sängen igen. En morgon med tecken på att livet har återvänt. Talita koum! Stig upp! Döden har inte sista ordet. Döden och livet pågår samtidigt, dansar tillsammans, men jag vill tro att det är livet som för. Att det är liv som blir kvar, till sist.

För den som älskat och mist vet att kärleken aldrig dör. Och kanske kommer en dag då vi med våra förluster och sorger ska dansa igen. Låta livet föra oss. Var inte rädd, bara tro.