Jag är inte värdig att du går in under mitt tak – men säg bara ett ord

Människan kan inte genom sig själv vara värdig Guds nåd – det är en grundläggande dogm i vår kyrka. Varför kan det då kännas så fel, rentav farligt, att uttala officerens ord?

Eftertanke av Rebecca Klitgaard Nelsson.

Det finns saker som kan försvinna på en kort stund och som sedan riskerar att hjälplöst gå förlorade. Klarakvarteren. Barndomen. Urskogen. Jag har alltid känt en sorg för det gamla som ratas i en iver inför det nya. Jag har börjat acceptera att jag har en slags konservativ ådra, även i mitt religiösa liv.

Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir min själ helad.

Dessa ord, som är inspirerade av söndagens evangelium, yttras av församlingen i den katolska mässan före kommunionen. Officerens hem blir till den egna kroppsliga hyddan: jag är inte värdig att du går in under mitt tak – att Jesu kropp träder in hos mig i den heliga nattvarden.

Det är en vacker påminnelse om att det heliga aldrig kan ägas. Ändå har jag en känsla av att många i dag ryggar inför formuleringen.

Skulle vi inte vara värdiga att Jesus går in under vårt tak? Det osar auktoritär kyrka, skuld och underkastelse. Är det inte bättre att tala om vårt mänskliga värde?

Vi omformulerar oss, i allt högre grad, från dylika påståenden för att liksom slipa ner friktionen. Jag har nog också gjort det.

På senare tid har jag intresserat mig för historikern Christopher Lasch (1932–1994). Han hade en fascinerande förmåga att bli såväl omtyckt som misstänkliggjord inom både vänster- och högerkretsar.

Ibland har jag en känsla av att vårt alltmer bekräftande budskap, ’du vet väl om att du är värdefull’, utgör ett smicker som sällan når hela vägen in. En orolig botten finns kvar.

Om man ska tro honom så förde framväxten av det globaliserade informationssamhället med sig en alltmer narcissistisk kultur.

På den nya arbetsmarknaden blev hierarkierna mindre rigida. Det var inte längre underkastelse som krävdes av arbetaren. Men utvecklingen ledde inte till arbetarens befrielse: orättvisorna kamouflerades bakom värdeord och de blev svårare att identifiera och protestera emot.

Det blev angeläget att kultivera entreprenörskap och marknadsföring av det egna personliga varumärket. Intryck blev viktigare än sanning.

Resultatet? Förbättringar på väldigt många plan, men också, enligt Lasch, en ideologi som bygger på misstro gentemot allt som över huvud taget andas auktoritet, tradition eller krav.

Han skildrade en rotlös kultur driven av smicker; vilsna och självmedvetna individer med en ömtålig självsäkerhet.

Lasch identifierade något som är intressant för vår kyrka. Ibland har jag en känsla av att vårt alltmer bekräftande budskap, ”du vet väl om att du är värdefull”, utgör ett smicker som sällan når hela vägen in. En orolig botten finns kvar.

Det var inte bättre förr, då idén om människans brist på värdighet uppenbarligen användes som maktmedel. Jag menar inte heller att vi är värde­lösa. Gud älskar människan, Gud ger värdighet – det är det som är poängen.

Det gäller att minnas den lutherska distinktionen: rättfärdigheten kommer inte från oss själva. Den går från tro till tro. Glömmer vi det så kommer vi snart dyrka människor mer än Gud, och Gud blir för oss överflödig.

Jag drömmer om en kyrka som är vaksam på det som går förlorat: den krävande aspekten av evangeliet som efterhand riskerar att bli tabu, kanske eftersom vi alla har blivit för ömtåliga för att erkänna misslyckande och sedan resa oss upp.

Det finns en gemenskap i vår ovärdighet. Det är ingen världslig herre vi bekänner, alla väntas vi böja knä. Även officeren underkastar sig Jesu makt – med den benhårda trofasthet som följer.

Han tror verkligen på Jesus. Kanske är denna tro följden av ett erkännande om att det finns en kraft så hisnande att det är omöjligt att själv vara den värdig.

En Gud som verkar även på distans, också för oss. Säg bara ett ord.

Rebecca Klitgaard Nelsson
Pastorsadjunkt i Leksands pastorat

Fakta: Tredje söndagen efter trettondedagen

Tema: Jesus skapar tro

Första årgångens texter:

Första Kungaboken 8:41−43, Romarbrevet 1:16−17
Matteusevangeliet 8:5−13, Psaltaren 36:6−10

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke