Folkskaran blir en del av vårt möte med Gud

När vi vågar sitta vid Jesus fötter – trots den ovilja, det ­motstånd och det förakt som kan finnas – det är då vi ”gör Guds vilja". 

Eftertanke av Erik Sidenvall.

”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Citatet hittar vi i evangelietexten för nästa söndag från Markusevangeliet (3:31–35). Jesus pekar mot den folkskara som omger honom, men vad menar han egentligen?

Vad betyder det att vara Jesus ”bror och ­syster och mor”? Vad menas i detta sammanhang med att göra Guds vilja? Vad kan denna lätt ­besynnerliga text att säga oss i dag?

De korta textavsnitt (brukar på teologiskt språk kallas perikoper) som ­läses i söndagens gudstjänst behöver vi förstå i sitt ­sammanhang. Vi kastas direkt in i ett drama där vi inte alltid har fått vara med i de föregående ­akterna.

Tidigare i berättelsen har evangelisten beskrivit scenen. Jesus har kommit hem. Han är på nytt i Nasaret, i sitt hus, och folket flockas på nytt kring honom.

Markus berättar hur ”han och lärjungarna inte ens kom åt att äta”. Det är stressigt, påträngande och med en god del plågsam närkontakt. Människors lidande, frågor och existentiella oro står i centrum.

Två särskilda grupper närmar sig nu Jesus. Den ena utgörs av Jesus biologiska familj. De har oroats av framträdanden i byarna utspridda efter sjökanten. Han drar folk vart han än beger sig, och det talas om förunderliga händelser.

En snickare som förkunnar? De är oroliga. Vad ska ske? När kommer romarna förstå att ännu en profet har uppstått?

Det ockuperade folket är på nytt i rörelse. Eller de religiösa myndigheterna? ­Familjen har sin tolkning klar: han är ”från sina sinnen”.

Nu vill de skapa lugn och föra hem honom. ­Rädda honom från det som hänt andra män som ­blivit ­folkets profeter.

Väl hemma igen kunde de nog övertyga honom om att det bästa var att överge den nya livsvägen. Det invanda och förutsägbara var trots allt en säkrare väg att gå.

Den andra gruppen var farligare. Den bestod just av en grupp religiösa potentater från Jerusalem – en grupp med makt. Deras tolkning var hårdare och mer hotfull: snickarprofeten i den norra lands­ändan ”var besatt av Beelsebul”.

Enligt evangelietexten fanns det skärpa i Jesus uppgörelse med dessa män. Logiskt och klart och med talande exempel från vardagen visade han på det orimliga i deras anklagelser.

Jesus förkunnelse vävs samman med andra människors rop. På sätt fördjupas i vår kunskap om den mänsklighet vi delar.

Sedan var turen kommen till familjen. De stannar utanför ”och skickade bud efter honom”. Det var bättre att han kom ut till dem än att de gav sig in i det kaos som rådde inne i huset. Det är i denna situation Jesus ger sin tolkning av vem som är hans ”bror och syster och mor”.

Nog kan vi känna hur tidshorisonterna går samman just vid denna punkt. Vi samlas fortfarande kring Jesus. Sitter vid hans fötter i vimlet. Det är när vi vågar befinna oss där – trots den ovilja, det motstånd och det förakt som kan finnas också i vår samtid – som vi ”gör Guds vilja”.

Men det finns också skäl att stanna upp inför det ­uppenbara: vi är inte ensamma. Vi sitter där tillsammans med andra. Andra påträngande, utmanande, sårade och längtande människor. Mästaren möter vi tillsammans med dem. Folkskaran blir en del av själva mötet.

Att få möta Gud ensam är en tanke som i vår egen tid har en särskild lockelse. Men i denna berättelse sker inte detta möte i den efterlängtade avskildheten, och det kanske just är det som är poängen.

Jesus förkunnelse vävs samman med andra människors rop. På sätt fördjupas i vår kunskap om den mänsklighet vi delar.

Erik Sidenvall
Stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet

Fakta: Tjugonde söndagen efter trefaldighet

Tema: Att leva tillsammans

Första årgångens texter:

Rut 2:8−12

Apostlagärningarna 9:36−43

Markusevangeliet 3:31−35

Psaltaren 68:5−7

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke