Höj blicken och lev livet men glöm inte att det är en gemensam gåva

Trösta mitt folk, ge dem mod! Jesaja ropar ut Guds sändningsord och när den osäkre frågar ”vad ska jag förkunna” blir svaret ”Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs.”

Var ligger trösten i de orden? När världen står i brand och mörkret är tungt, hur kan mitt mod då växa ur ett budskap om att jag är gräs?

Kanske handlar det om att bejaka insikten om min egen korta tid i skapelsens långa historia. Att lyfta blicken från det egna till det gemensamma utan att romantisera förgänglighetens sorg och smärta.

Men ändå. Det som låter så nedslående kan räta våra ryggar. Nyckeln är att både se sin egen vikt och viktlöshet. Allt hänger inte på mig men jag har ett ansvar att bidra till en bättre värld. Att både lita till Guds närvaro i mitt liv och bana väg för Guds härlighet i vår värld. Vi är burna för att bära. Skapade för att skapa.

700 år efter Jesaja kommer Johannes Döparen med sitt krassa budskap och sex månader efter hans egen dag i kyrkoårets rytm, midsommardagen, är det nu dags att möta honom igen. I senaste laget kanske, då vår längtan nån vecka före jul kanske mer står efter vila och vana än utmaning och nya tag.

Men doften av saffran stoppar inte Johannes. Han kliver rakt in i våra pepparkakshus med ord av … ja, inte tröst i alla fall. Huggormsyngel, hälsar han oss redan på tröskeln och innan vi hinner reagera över förolämpningen gör han klart att ingen av oss är utan skuld. Kanske räcker det inte ens att be med i syndabekännelsens ”jag har del i världens bortvändhet från dig”. Det behövs mer än ord.

”Vad ska vi då göra”, frågade folket honom då. Om vi tror att Bibelns berättelser har relevans i vår tid, så är det väl samma fråga vi ställer i dag. Vad ska vi då göra? Och andemeningen i Johannes svar då, är Guds svar i dag: Lev ditt liv för mer än dig själv. Öppna inte bara blicken utan också händerna och alla dina sinnen för världen utanför din egen, för fler behov än dina egna.

Lev ditt liv för mer än dig själv. Öppna inte bara blicken utan också händerna och alla dina sinnen för världen utanför din egen, för fler behov än dina egna. 

Jag skriver den här texten till mig själv. Jag vill ta ­Johannes ord på allvar; att dela med mig och inte kräva mer av andra än mig själv. Men att inte heller försvara min livsstil med att vägra känna skuld. Jag vet ju att jag har del i världens bortvändhet från Gud. Så vad ska jag göra?

Bättring, kanske? Kan man tala om det utan att skamma eller skuldbelägga sig själv och andra? ­Johannes tvekade i alla fall inte. Det handlar om att ta Guds ord och skapelsens nöd på allvar. Att pröva sitt eget agerande mot Jesus exempel. Hur talar jag med och om andra? Vilka klimatavtryck lämnar jag i min vardag? Vad gör jag för att stödja fredsarbete och motverka orättvisor?

Visst, mycket handlar om nödvändiga strukturella förändringar. ”Det spelar ingen roll vad just jag gör” kan vi säga inför alla handlingar som kräver mångas insats för att förändring ska ske. Men jag kan inte kräva mer av andra än mig själv. Utan egna livsstilsval sker ingen förändring.

Så, det spelar roll. Johannes budskap är brutalt tydligt. Men spelar roll för vad? Min egen räddning, att jag inte förkastas av Gud på grund av dåligt levnadsbetyg?

Nej, släpp taget om ditt ego! Det spelar roll för skapelsens, djurens och medmänniskans skull.

Gud älskar och skapar världen för att allt i den ska samspela. Tacksamhet är en starkare drivkraft än rädsla. Så höj blicken och lev livet, men glöm inte att det är en gemensam gåva. Och som en andlig övning – när du dricker ditt vatten, kom ihåg källan.

Gunnar Sjöberg,
präst och skribent