Jag försöker avbilda en tomte med osynlighetsmössa

Förra veckans avsnitt av podcasten ”Ingen hinner fram” gästades av professorn i systematisk teologi Ola Sigurdson, som nu kommer med sin tredje bok om humor. Han berättar om Sören Kierkegaard som skrev en avhandling om ironi och konstaterade att ingen någonsin har lyckats beskriva ironi på ett ironiskt sätt.

Kierkegaard säger att det är som att försöka avbilda en tomte just i samma ögonblick som han tar på sig sin osynlighetsmössa. Det går liksom inte, även om man bra gärna skulle vilja. Och ibland framstår det egna troslivet som samma fåfänga projekt.

Sigurdson beskriver humor som dynamiskt till sitt väsen, vilket gör det svårt att flytta mellan olika sammanhang som något autonomt och självgående.

På samma sätt är det med vår tro och våra erfarenheter av det som är större, det som vi ibland har modet att ge det lite högtidliga namnet Gud. Här sammanfaller lekens, konstens och trons missioner i sin besatthet av att försöka avbilda en tomte just i samma ögonblick han sätter på sig sin osynlighetsmössa.

För barnläkaren och psykoterapeuten Donald Winnicot faller denna både förmåga och fåfänga besatthet tillbaka på spädbarnets strategi att i sig själv, i samarbete med omgivningen, återskapa erfarenheten av den symbiotiska relationen med anknytningspersonen.

Jag målar. Det kan vara att det är mitt böneliv. Inte sällan får jag höra att människor uttrycker en avund. De skulle också vilja måla för det är så meditativt, roingivande och ger så mycket energi.

Jag blir fortfarande ställd när någon säger så. Det finns få saker som är så fullständigt själsligt dränerande som konstnärligt arbete. Samma sak säger människor ofta om att ha en tro. Det vore så trösterikt och tryggt att ha en tro.

Lek, konstnärligt arbete och tro är inte flyktigt men dynamiskt liksom humor. Det är ett skeende och en relationell erfarenhet. Erfarenheten, till skillnad från upplevelsen, gör något med dig, förändrar dig så att du inte är människa på samma sätt före och efter. I nästa erfarenhet av det större är du inte heller samma människa.

På vårdkasberget Balesudden på Höga kusten finns Balestjärn. På berget tändes eldar för att varna folk för krig och hemskheter. Man får parkera bilen och sedan promenera, klättra, balansera och ibland hoppa fram halvannan timme i branta backar med rötter som trappsteg.

Så ligger den där, den mytomspunna Balestjärn i en gryta av sur nordingrågranit och ändå är vattnet mystiskt basiskt. För 10 000 år sedan var här havsbotten och sedan dess fortsätter Höga kusten revolutionerande att skjuta i höjden.

Det är de gamla musselskalen på botten som gör vattnet näringsfattigt och alldeles kristallklart så att man ser träd­liken sträcka sig mot botten. Myterna berättar att det går vågor på Balestjärn vindstilla dagar. Det närmaste jag kan likna det vid är en katedral.

David Thurfjell beskriver i boken Granskogsfolk hur en av de personerna han intervjuar om de existentiella erfarenheterna i naturen plötsligt börja viska när han berättar om sina upplevelser.

De båda sitter ensamma vid köksbordet hemma hos mannen och David blir konfunderad.

– Varför viskar du? Det är bara du och jag här.

– Jag vill gömma det här för mitt intellekt.

Så sitter vi där på den rotknotiga stranden vid Balestjärns kristallklara vatten och allt blir stilla.

Men där är du ju, tomtejävel! Nu får jag äntligen måla av dig just som du sätter på dig din osynlighetsmössa.

Och i nästa nanosekund är allt som syns eldlöss, skogens bytesdjur, abborrar som visar sig på tiotals meters håll i den krusande tjärnen, två holländska vandrare, solen och hon som sitter tyst bredvid mig.

Kent Wisti
stiftsadjunkt för mission och bildkonstnär