När det överjordiska ­viskar i oss söker vi bekräftelse

Samtalsrummet. Dörren stängd. Ljusen tända. ”Äsch, jag sökte väl bara bekräftelse”, sa hon. Ryckte nonchalant på axlarna och slängde lite med håret som hon brukade. ”Du vet hur det är”, la hon till. Jag kunde ha sagt att ja, ja, jo, jo, det vet man ju. Om det inte hade varit för det där flimret av smärta som drog som en skugga över hennes ansikte. ”Kanske”, sa jag, ”eller kanske inte. Låtsas som om jag inte vet”.

En berättelse växer fram om att vilja duga och vara till lags, vara uppskattad, omtyckt, duktig. När ord läggs till ord och känsla till känsla, när tystnaden och eftertanken får komma och gå, har den där aningen av smärta växt. Till slut säger hon: ”På vem jag är innerst inne… på om jag verkligen finns, på riktigt.”

Vi ser på varandra. Jag nickar. Hon nickar. Jodå, där har vi varit båda två – och där är vi nu. Nu stämmer orden. Du vet hur det är…

Det är svårt att veta vad hon hade i sinnet Maria, när hon vandrade genom Juda bergsbygd på väg till Elisabet. Men en sak kan vi ana, att hon sökte bekräftelse. Änglabesök och gudsuppdrag till trots; när vi människor är med om det vi knappt kan fatta och förstå, när det överjordiska viskar i oss eller det underjordiska vill dra oss mot djupen, då är vi gjorda att söka bekräftelse.

Maria springer inte in till grannen och berättar om ängeln. Hon går inte till Josef. Inte ens till mamma Anna skyndar hon. Det här är inte en upplevelse på skvallernivå att skryta lite med. ”Vet du vad jag varit med om?!” Det här är en upplevelse på gudsnivå. En sån som kommer att ge livet riktning, på gott och ont, för all framtid. Vem är jag? Vad har jag varit med om? Vad har jag sagt ja eller nej till? Hur blir det med allt nu?

Det gäller att välja sin bekräftelsemänniska med omsorg. Så Maria skyndar till den enda som hon tror kan ha en aning om stora och mäktiga ting. Sin andliga mormor, sin doula bland bergen. Bara där kan hon få bekräftelse på om hon är benådad eller besatt.

När vi människor är med om det vi knappt kan fatta och förstå, när det överjordiska viskar i oss eller det underjordiska vill dra oss mot djupen, då är vi gjorda att söka bekräftelse.

Brevet är daterat till den 12 juni 1956. Mamma skriver till mormor: ”I dag har Göran varit duktig. Han gick med kaffekorg till Gunnar och på hemvägen köpte han klädnypor.” Tre år, tre månader och en dag gammal släpar jag kaffekorgen längs Storgatan. Jag minns det. Det – och att jag fick hjälp att öppna dörren hos handlaren. Berättelsen har gått som en rolig historia i släkten. Baksidan på den, det som ingen förstod, inte ens jag själv, baksidan var att ­tidigt i livet kan ens enda kvitto på vem man är och att man finns vara just detta; att bli duktig. Orka mer än man står ut med. Klara sig själv. Bevisa sig. Bita ihop. Hon med axelryckningen vet hur det är. Och jag. Och många, många andra.

Det är lätt gjort att söka bekräftelse för fel saker hos fel människor när ryggmärgsmönstren får styra våra liv. Och så står vi där en dag och vet inte riktigt hur det egentligen står till på insidan och om vi blivit de vi var ämnade att vara. Eller om vi gav bort oss själva för kaksmulor och kattguld för att andra behövde oss sådana.

Elisabet ser. Hon förstår. Det gudomliga livet spritter till i henne när hon möter Maria och gensvaret, Marias lovsång, har ljudit genom själar och hjärtan i två tusen år nu.

Jag slår upp ”bekräftelse” i min gamla ordbok. ”Gifva ökad trovärdighet åt… befästa… vinna krafter… stadga… större visshet… bestyrka sanningen af…” Bekräftelse. På vem du verkligen är och vilket Liv du bär inom dig. Byt inte bort det mot kaksmulor och kattguld. Håll det heligt. Och gå med det dit där klokhet, vishet, medkänsla och andlighet kan möta den du innerst är och alltid har varit. För att finnas på riktigt.

Göran Larsson
präst och psykoterapeut