Om förlåtelsen kan inget nytt sägas, men något gammalt

Det händer att Patricias mamma dricker upp hyran och hamnar på gatan tillsammans med sina barn. Men Patricia har tur. Hon blir adopterad i en familj där hon börjar läsa, sy och måla, och hon kommer själv att ta hand om utsatta barn när hon blir vuxen.

Ivan föds på ett mentalsjukhus. Han har inte samma tur. Vid elva års ålder bevittnar han hur modern dränker hans syster i en swimmingpool och han blir som vuxen beroende av crack.

Så en dag möts de två. Ivan bryter sig in i Patricias hus. Hon säger: ”Du borde söka hjälp för dina drogproblem” – hon värmer till och med kyckling till honom. Men elaka röster i huvudet driver Ivan att råna, våldta och döda henne.

Patricias adoptivfar Hector blir förtvivlad när han får veta vad som har hänt. ”Det var som om Ivan hade kontrollen över mig, tryckte ner mitt ansikte i leran”, säger han, och han funderar på att förorda dödsstraff. Men Anden säger: ”Nej. Detta är ett test.”

Under rättegången tar Hector mod till sig och ser direkt på Ivan. ”Jag önskar, för oss alla som blivit sårade av detta brott, jag önskar att vi kan finna Guds frid, och jag önskar det även för dig, Ivan.”

Ivans ansikte fylls av tårar och bilden av hans inre helvete naglar sig fast i Hectors inre.

Samma natt börjar Hector skriva ett brev till Ivan i fängelset. Han skriver: ”Jag förlåter dig”. Då tar en märklig brevkorrespondens, och en absurd vänskap, sin början.

Kan man säga något nytt om förlåtelsen? Efter alla beredelseord, alla fyra hörns-övningar? Trots ämnets tyngd och komplexitet känner jag mig märkbart oengagerad inför rubriken förlåtelse utan gräns.

Vad innebär egentligen en gränslös förlåtelse? Och vems förlåtelse är det som åsyftas?

Det finns något outtalat här. I den gammaltestamentliga texten och i psaltarpsalmen handlar det om Guds förlåtelse, medan de nytestamentliga texterna manar oss att förlåta. Det finns en dissonans mellan söndagens rubrik och dess evangelietext – man kan tro att Guds förlåtelse är gränslös, trots att Jesus ställer ett så tydligt villkor: ”om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.”

Har inte ordet gränslös en negativ klang? Berättelsen – som för övrigt är sann – ställer frågan på sin spets: Hectors förlåtelse är såväl vacker som djupt upprörande. En rättvis värld kräver gränssättning. Konstlad förlåtelse och ett överslätat rättspatos kan vara farligt – i relationer, i samhället och i gudsbilden.

Förlåtelse och rättvisa är motsatser. Ibland är nåden rättsvidrig.

Det är det som är poängen om nåden ska betyda något.

Fadern visar i våra texter att han är Gud, inte (enbart) människa – det vill säga, han är inte bunden av dessa motsatser; han är större än oss. Han har sin vänstra och sin högra hand; rättvisans och barmhärtighetens tron. Han råder över dem båda, men han vill ingens fördärv.

För nådens skull krävs ibland konsekvenser av våra överträdelser. Ja, ibland kan en konsekvens i sig vara en nåd.

Det våld som Ivan föddes in i fortplantades. Men den hjälp som Patricia visades fortplantades också. Nåden nådde Ivan till slut – ja, den verkar också inom fängelsets murar. Den nåden lyfte också upp Hector ur leran.

Man kan nog inte säga något nytt om förlåtelsen, men man kan säga något gammalt. Man kan lyfta den enskilda bikten i Svenska kyrkan, såväl inom fängelsets murar som i församlingsgemenskapen – för vi behöver såväl rättvisa som nåd, inte minst i dag.