Om oroande mellanrum och rum som blir till mellanrum

Det händer ibland, när jag i psalmboken läser texterna inför en söndag, att jag tar fram min bibel och tittar på skarvar och mellanrum. Många texter börjar ju, eller slutar, ganska tvärt. ”Sex dagar senare…” Än vadå? Och vad hände egentligen efter Elias kamp med Baalsprofeterna, i mellanrummet fram till gudsmötet i grottöppningen som vi läser om på söndagen före pingst? Kände Elia rentav att han ­tagit i litet väl mycket när han också dödat profeterna?

I spannet Kristi himmelfärdsdag och pingst blir mellanrummet aktuellt igen. Ungefär så här:

Apostlagärningarna 1:1–11 är grundberättelsen för himmelsfärden. Efter en måltid tillsammans med lärjungarna lämnar Jesus dem. De står kvar och tittar mot himlen – kanske i en blandning av både förundran och förvirring?

Prästen Martin Fogelberg gjorde en fyndig teckning i en bok för många år sedan. Änglarna säger där till lärjungarna: ”Men gå då! Ni hörde ju vad han sa!” Jag gillade bilden, som gav en bra start till att ­samtala om vad vi menar med begreppet mission. Är det bara att gå ut?

På söndagen före pingst kommer verserna 12–14. Hur blev samtalen i rummet där de var samlade? Jag kan tänka mig hur chockade de var. Vadå ”gå ut”? Vem ville gå mot en säker död i Jerusalem och Judeen? Ingen hade så mycket till övers för folket i Samarien, var det alls nödvändigt att gå dit? Och ”hela världen” väckte nog inte alls samma glädje som många av oss skulle känna över att få segla runt i Medelhavet. Men först sa han att de skulle stanna kvar, något var på gång… Rummet blev ett mellanrum.

Berättelsen om rummet fascinerar mig. Där fanns både kvinnor och män. Det bads och det blev säkert många djupa samtal. Var det i det rummet som Jesus bror Jakob kom till tro, han som tidigare varit så tveksam till det som Jesus höll på med? Hur gick det till? Hur fick Jakob den kraft som kom att göra honom till en av de modigare ledarna i den unga kyrkan – innan han enligt traditionen stenades till döds?

Och så var det Petrus. Där i rummet börjar hans ­organisationsfingrar att klia. Var det han som ställt frågan redan vid måltiden om när riket åter skulle upprättas? Vad tyckte han om svaret från Jesus? Nu väcker Petrus frågan om tomrummet. Judas var borta, det blev dags för kyrkohistoriens första fyllnadsval. 

Inte många minns att den nye hette Mattias. ­Motkandidaten Justus verkar sedan försvinna ur berättelsen. Blev han sur när de valde Mattias? Hur många känner inte jag som lagt av när de inte fått det förtroende de längtat efter?

Om det varit möjligt hade jag frågat Petrus hur han tänkte kvällen efter valet. Kände han att han just hade organiserat fram kontroll över läget? Och hur tänkte han sedan på den omtumlande pingstdagen? 12-talet fanns ju kvar, men blev på pingstdagen så mycket större. Andens vind blåser och berör. Kvinnor och män, fria och slavar, unga och gamla. Alla blir de berörda och involverade.

Hela världen öppnas. Men det visste han inte än. Kanske var de alla nöjda i slutet av kapitel 1 – och frågorna om att både stanna kvar och gå ut hade fått vila ett tag. Det blir så ibland när allt fokus ligger på organisationen.

I mellanrummet de här dagarna fram till pingst kommer jag att be för alla goda samtal i de rum där vi samlas. Och för goda initiativ som tas för att ­organisera. Gud, ge ledarskapet kraft och inlyssnande!

Men jag kommer också be att Andens vind dessa veckor även ska få överraska oss, till och med så att det blir obekvämt för oss. Vare sig Gud talar i en omtumlande storm, eller som ett stilla sus.

Sven-Erik Fjellström,
präst