Välsignelsen i att inte alltid behöva vara komplett

Moses sade. ”Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.” (Andra Moseboken 4:10)

Man skulle ju kunna tycka att den tidens viktigaste rekryteringsprocess kunde börjat på ett bättre sätt. I generationer hade folket varit förslavat i Egypten. De var mättade av det överflöd floden gav upphov till, men förpassade till tjänarklassens krypande liv.

Nu var tid för förändring. En ledare behövdes som kunde sälja in den nya visionen: ett fritt liv som herrar i landet som dryper av mjölk och honung. Anfädernas land. Det var bara det att färden dit inte skulle bli den lättaste.

Var det verkligen rätt person att välja för uppdraget? En man som var rädd för att tala. Som svettades i handflatorna, som fick en klump i magen innan offentliga framträdanden, som tappade orden när massorna tittade på honom.

Hade det inte varit bättre om Gud hade valt en mer självsäker, vinnande personlighet för uppdraget?

En sådan som älskade människors uppmärksamhet, som folket litade på innan han ens öppnade munnen och som med vältalighet kunde övertyga de mest tvehågsna och förändringsobenägna. Det var ju trots allt inte ett särskilt lättsmält budskap som skulle levereras.

Målet må ha varit bortom de allra vildaste fantasier, men du behövde inte vara trygghetsnarkoman för att uppfatta det minst sagt våghalsiga i företaget. Kollektiv och långvarig ökenfärd. Hellre vid liv i Egypten än död på resande fot! Migrantens dilemma är sig likt i alla tidsåldrar.

”Att Gud vet vi förmår mer än vi själva tror oss om, är ett evangelium som för­tjänar att upprepas igen och igen. Även den som är bortvald och föraktad är dyrbar i Guds ögon.

Det är varken första eller sista gången man kan ha synpunkter på det gudomliga rekryterings­arbetet.

Tänk bara på Jakob, kung David eller, för den delen, den största delen av apostlaskaran. Mänskligt att döma – inga klockrena rekryteringar någon av dem.

Men Gud kände redan till Moses invändningar innan han ens hade uttryckt dem. Han, och ingen annan, var den som var utvald. Tunghäfta, klump i magen och svettiga händer till trots.

Redan i förväg hade Gud sänt brodern Aron för att möta honom. ”Han kan tala, det vet jag.” (Andra Moseboken 4:14) Med tiden skulle även systern Mirjam sändas för att bistå i ledaruppdraget.

Att Gud vet vi förmår mer än vi själva tror oss om, är ett evangelium som förtjänar att upprepas igen och igen. Även den som är bortvald och föraktad är dyrbar i Guds ögon.

Också den som inte tror så mycket om sig själv. ”Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.” (Psaltaren 118:22)

Ibland kan vi behöva befrias också från våra egna föreställningar om oss själva. Vad vi kan och vad vi inte kan.

Men i berättelsen om hur Moses fick sitt uppdrag finns också en annan dimension. Han lärde sig att ta hjälp och att lita till människor som kompletterade honom.

Han var utvald, men han behövde också andras bistånd. En individualistisk tid kan få oss att tro att vi alltid ska klara allt på egen hand. Och det vi inte kan, det försöker vi skyla över så gott det går.

Moses tvingades ta en annan väg. En ödmjukare väg, men en väg som också byggde på gemenskap och erkännande av andra.

Det finns välsignelse i att inte alltid behöva vara komplett.

ERIK SIDENVALL
stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet

Fakta: Tolfte söndagen efter trefaldighet

Tema: Friheten i Kristus

Första årgångens texter:

Andra Moseboken 4:10−17

Andra Korinthierbrevet 3:4−8

Markusevangeliet 7:31−37

Psaltaren 145:13b−18

Liturgisk färg: grön