Vi är förenade genom Guds tro på och bön för oss

Foto: Mikael M Johansson

I tider av kris kan tron vara det som bär och står stadigt när annat vacklar. Men den kan också utsättas för spänning och ibland minska i betydelse. Det är inget konstigt.

Eftertanke av Carl Henric Svanell

Vi är flera personer som står på rekommenderat avstånd, minst en och en halv meter, ifrån varandra i kön till kassan i affären. Löpsedlarna berättar om människors olika drabbningar och förluster och jag tänker på de oroliga och sörjande jag själv talat med.

När jag står och packar ihop mina varor hör jag någon säga: ”Ja, man undrar ju vad för människa man blir av detta. Kan livet verkligen bli som vanligt igen när det här är över?”

Jag tittar upp och skymtar ryggen på personen som väckt mitt intresse och som nu går i väg. Jag lämnar affären, går ut i ett minskat folkvimmel, funderande på frågan; vad kan jag lära mig av tiden som vi nu lever i?

Jag grunnar ibland på om det finns någon period i mitt liv som har varit den bästa eller sämsta. Om det vore bättre om jag hade gjort på det ena eller andra sättet.

Jag bär med mig bilder av människor som vandrat in och ut ur mitt liv som ett minnenas galleri och undrar också vilka bilder människor bär med sig av mig? Det finns bilder som jag kan ta ansvar för och försöka reparera. Sen finns de bilder som jag inte kan förändra, de som får vara.

Att leva är att ständigt samla erfarenheter. Jag vill försöka ha det perspektivet. Att tillåta mig att tänka tillbaka men inte fastna i det, utan se hur det som jag har varit med om tidigare kan hjälpa mig att hantera nuet och söka en riktning för framtiden. Men ibland, när tillvaron är upp och ner eller krisig, är det inte alltid lätt att använda sig av alla strategier som kommit ur tidigare upplevelser och erfarenheter. Allt det som finns i minnets bank.

Och här kommer frågan om min tro in – gör den verkligen någon skillnad?

Jag har svårt att se tron som en gåva som jag en gång tagit emot och som förblir oförändrad. Livet har gett mig möjlighet att ompröva den, ifrågasätta den, välja bort den och välja på nytt.

I tider av kris kan tron vara det som bär och står stadigt när annat vacklar. Men den kan också utsättas för spänning och ibland minska i betydelse. Det är inget konstigt.

Kriser och livsförändrande erfarenheter gör något med min Gudsbild och tro.

Jag inspireras av att tänka på tro som något jag bär i huvudet, i hjärtat och i handen. Dessa tre samspelar med varandra, även om det ibland kan vara någon av dem som är mer framträdande utifrån hur min livssituation just nu är.

Den Gud som sätter sig i ögonhöjd och tvättar människors fötter, resonerar filosofiskt och teologiskt, och uppmanar oss ständigt att vi ska älska och tjäna varandra. Där har vi en treklang i något som kan vara trons språk och uttryck.

Tron hänger ihop med mitt liv och mina livserfarenheter. Jag har svårt att se tron som en gåva som jag en gång tagit emot och som förblir oförändrad. Livet har gett mig möjlighet att ompröva den, ifrågasätta den, välja bort den och välja på nytt.

Som den person jag är så lever jag i utveckling, även om jag inte alltid ser det. Så är det också med kyrkan som vi tillsammans utgör. Huvudets kyrka, hjärtats kyrka och handens kyrka. Förenade genom vår tro på och bön till Gud. Förenade genom Guds tro på och bön för oss. Kallade till frihet, ständigt sökande efter att förstå vad frihet är just nu.

Den uppståndne Kristus har sina sår kvar i händerna – som ett synligt uttryck för det som var hans erfarenhet. Jag får lägga min skörhet och sårbarhet i gudomlighetens hand, med mitt förnuft och min känsla.

En förklädd Gud vandrar på jorden och delar våra erfarenheter och reflekterar med oss i våra frågeställningar. Samme Gud som vi lever i och växer i.

Carl Henric Svanell
präst

Fakta: Femte söndagen i påsktiden

Tema: Att växa i tro

Tredje årgångens texter:

Jesaja 57:15−16

Galaterbrevet 5:13−18

Johannesevangeliet 17:9−17

Psaltaren 98:1−8

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke Präst