Ett älskat helvete

Några vinner, några förlorar. Den tanken verkar tilltala många som hoppas att de kommer att vinna evig frid medan andra går förlorade. En kort tid dejtar Elaine i tv-serien Seinfeld en man som obekymrat konstaterar att hon kommer att brinna i helvetet.

En del människor gillar att tro på helvetet. De gläder sig åt att vara vinnare och tycker att andra då måste förlora.

Ola Sigurdson läser teologen David Bentley Hart som mött protester när han hävdat att alla kommer att bli frälsta.

I ett avsnitt av komediserien Seinfeld (närmare bestämt episod 172) uppmanas Elaine av sin kristne pojkvän att stjäla morgontidningen från grannen när den egna inte levererats. Själv vill han inte stjäla men för henne spelar det ingen roll, hon kommer ändå att hamna i helvetet eftersom hon inte är troende. En tidning hit eller dit spelar knappast någon roll i sammanhanget. Men själv har han sitt eviga väl och ve att tänka på.

Det som skapar den komiska spänningen i avsnittet är Elaines ökande irritation över pojkvännens likgiltighet inför hennes infernaliska destination; om hon nu verkligen är på väg åt helvete, varför bryr han sig inte? När en präst menar att de båda är på väg åt helvete eftersom de ägnat sig åt sex före äktenskapet blir Elaine både skadeglad och triumfatorisk medan pojkvännen surnar till.

Även om ett avsnitt av Seinfeld kanske inte presenterar den allra mest inträngande analysen av helvetet, fångar den något av det märkliga med hur en del hyser den här föreställningen. Inte bara det att Elaines pojkvän uppvisar en tämligen känslokall indifferens gentemot Elaine och att det är helvetet som får honom att inte vilja stjäla en tidning snarare än hänsyn gentemot en granne och medmänniska.

Framför allt slås vi av hur viktig föreställningen om helvetet är för honom, som om det centrala budskapet i den kristna tron vore att några andra kommer att råka väldigt illa ut. Prästens relativisering av Elaines och hans egen status inför evigheten förargar honom, liksom att Elaine och prästen skämtar om helvetet. Helvetet är som sagt viktigt för honom, inte minst på ett känslomässigt plan.

Det är förmodligen anledningen till att detta avsnitt dyker upp i minnet när jag läser den amerikanske ortodoxe filosofen och teologen David Bentley Harts opinionsartikel ”Why Do People Believe in Hell?” i The New York Times den 10 januari 2020. Hart har nyligen publicerat en bok, That All Shall be Saved: Heaven, Hell & Universal Salvation, där han med flera av de grekiska kyrkofäderna som föregångare förespråkar en frälsningsuniversalism, det vill säga positionen att alla utan undantag kommer att frälsas.

I boken hävdar Hart att det varken finns några bibliska, filosofiska eller moraliska skäl till att acceptera helvetet som teologisk lära. Det han förvånar sig över i tidningsartikeln är inte att finna att många inte håller med honom utan snarare den indignerade och hysteriska respons han fått.

Helvetet verkar, enligt vad Hart skriver i artikeln, möta ett emotionellt behov hos många, ett behov som verkar vara en smula suspekt. Här talar Hart inte om dem som motvilligt accepterar helvetesföreställningen för att de tror att de måste, eller som ser helvetet som den plats där rättvisa äntligen skipas gentemot århundradets massmördare. Snarare rör det dem som menar att utan förlorare kan det inte finnas några vinnare och som därför gläder sig över tanken på helvetet i ett slags ohyggligt kosmiskt ressentiment.

Vem är David Bentley Hart? Hart är som sagt en ortodox filosof och teolog men också essäist och skribent i ett antal prestigefyllda tidskrifter och tidningar som The New York Times, The Wall Street Journal, den kristna tidskriften First Things med flera. Med andra ord är han en teolog som har blivit alltmer i ropet på sistone.

Teologiskt framstår han som konservativ, men på ett östkyrkligt snarare än västkyrkligt sätt. Hans första bok från 2004, The Beauty of the Infinite: The Aesthetics of Christian Truth, som bygger på hans avhandling från universitetet i Cambridge, iscensätter en kritisk konfrontation mellan en kristet-platonsk teologi och samtida kritisk teori inspirerad av Nietzsche, Heidegger, Deleuze med flera.

Och själva idén om en evig fördömelse har till sist ett skraltigt stöd i Bibeln, som i själva verket presenterar ganska disparata idéer om något slags straff men desto fler löften om allas frälsning.

Han har skrivit en filosofisk bok om Gud, en liten bok om det ondas problem, om kyrkans historia, om nyateismen med mera. Han har också publicerat ett antal essäsamlingar, till exempel A Splendid Wickedness and Other Essays från 2016 där han behandlar allt från baseball, hundar och Tolstoj till metafysik och psykoanalys, gärna i samma essä.

2017 publicerade han en egen översättning av Nya testamentet, eftersom han menade att de tillgängliga inte presenterade radikaliteten i dess budskap tillräckligt väl. Han har också skrivit skönlitteratur.

Om jag skulle våga mig på att kortfattat karaktärisera Harts position skulle jag hävda att han filosofiskt är en platonsk kristen som uppskattar klassisk metafysik; politiskt är han snarast anarkomonarkist vars konservatism bär tydligt socialistiska drag; kyrkligt ortodox med ekumeniska intressen som inkluderar gnosticism, hinduism och hedendom; hans estetiska preferenser är den bitterljuva melankoli man finner i engelsk, fransk och rysk poesi och prosa.

Han har också en alltmer framträdande polemisk ådra: i såväl essäer som mer facklitteratur uttrycker han sig ofta med hjälp av satir och underdrifter som gör hans prosa underhållande att läsa men också gör det begripligt varför hans meningsmotståndare har förargat sig.

Redan 2011 skriver han i en artikel om Donald Trump och djävulen att djävulen kan beskrivas som ”en obarmhärtig fastighetsutvecklare vars största projekt består av kasinon”. Hart är med andra ord även en bitsk samtidskommentator.

That All Shall be Saved är visserligen en fackbok men skriven i essäistisk ton, vilket inte hindrar Hart att med all önskvärd tydlighet kommunicera vad han menar.

Hart ställer sig på den kristna universalismens sida tillsammans med antika grekiska teologer som Klemens av Alexandria, Origenes, Gregorios av Nyssa, Theodoros av Mopsuestia med flera som hävdade att alla utan undantag skulle frälsas till sist.

Den västliga traditionen med Augustinus, Thomas av Aquino, Martin Luther och Jean Calvin ger han inte mycket för, eftersom han menar att deras teologi om helvetet är korrumperad av en imperialistisk vilja till social disciplinering där helvetet blir ett lämpligt avskräckningsinstrument.

Av den senare västliga tradition – till exempel Karl Barth och Hans Urs von Balthasar – som också företräder ett slags universalism syns mycket litet, om något alls.

Det är med andra ord inte ett systematiskt arbete som möter oss i boken, utan snarare ett antal meditationer över olika teman: Vem är Gud? Vad är frihet? Vad innebär det att vara en person?

Ett av Harts huvudargument mot infernalismen är moraliskt: själva tanken på ett evigt helvete som skulle vara förenlig med tanken på Gud som inte bara allsmäktig utan också föremål för mänsklig kärlek ter sig för honom, sedan unga år, absurd.

Här spar Hart inte på krutet, särskilt inte mot dem som likt Thomas av Aquino tänker sig att de frälstas salighet skulle öka av att betrakta de fördömdas plågor. Att helvetet och dess plågor är en produkt av Guds kärlek, som Dante påstår i Den gudomliga komedin, framstår som groteskt och sadistiskt.

För de tidiga kristna, däremot, handlade frälsningshistorien om räddning, inte om straff. Invändningen att det är människans fria vilja och respekten för denna som legitimerar helvetet är nonsens, menar Hart, eftersom människans existens, inklusive hennes vilja, är ändlig; en oändlig fördömelse vore oproportionerlig mot det ändliga ansvar som människan kan ta, för att uttrycka det milt.

Vidare är frälsning inte en individuell fråga, utan en social; mänskliga personer är vi inte på egen hand utan tillsammans eftersom vi skapas och formas av varandras kärlek; en himmel där många saknas skulle då vara en ofullständig himmel. Hur skulle vi kunna bli hela utan dem vi älskar?

Och själva idén om en evig fördömelse har till sist ett skraltigt stöd i Bibeln, som i själva verket presenterar ganska disparata idéer om något slags straff men desto fler löften om allas frälsning. Här lutar sig Hart tungt mot sin egen kunskap om grekiska. Det hjälper säkert att ha gjort sin egen översättning av Nya testamentet.

Harts stil i That All Shall be Saved skulle kunna betecknas som stridslysten, ibland på ett närmast irriterande sätt. Hans ofta intrikata filosofiska resonemang vävs in i en aldrig sinande och mycket tydlig redovisning av vad han menar om sina meningsmotståndare. Därför är det inte så sökt att spekulera att mycket står på spel för Hart personligen, liksom för dem som å sin sida förargats över Harts bok.

Ett sätt att formulera vad Hart är ute efter, alldeles vid sidan av den konkreta diskussionen av helvetet, är att det rör sig om vad som egentligen menas med frälsning. Vad är det egentligen den kristna kyrkan hoppas på? Är det att räddas från någonting? Eller är det en positiv vision om Guds kärlek och en försonad skapelse? Alltför ofta har det, såväl i historia som nutid, handlat om att peka på bristen snarare än förhoppningen, och därmed har det blivit svårt att artikulera den positiva visionens konkreta innebörd.

Eller sagt på ett annat sätt: de goda nyheterna måste rimligen vara något mer och något bättre än att slippa helvetet för att förtjäna att kallas goda. Det som är så störande med Elaines pojkvän i Seinfeld-avsnittet, åtminstone ur ett teologiskt perspektiv, är att motiven för hans tro framstår som så ytterligt tveksamma: en narcissistisk och exklusiv idé om sin egen eviga framtid snarare än visionen om försoning och kärlek till nästan.

Jag skulle tro att Harts bok om helvetet talar mycket till hans samtid i USA, men det betyder inte att också kyrkan i Sverige har en hel del att fundera på vad gäller förmågan att konkret artikulera hoppet som en positiv vision.

Fotnot: Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Taggar:

Teologi

Ola Sigurdson