Det var bättre förr — eller var det verkligen det?

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) har under decennier velat bidra till förnyelse och fördjupning av teologi, liturgi, diakoni, ämbetssyn, mission och ekumenik i Svenska kyrkan. Det har skett genom återkommande kyrkodagar, utgivandet av böcker, bland annat Tidegärden, och ett Missale (ordningar för gudstjänsten.) Det handlar för aKF om att stärka det ”katolska och apostoliska” arvet i Svenska kyrkan och ”gå tillbaka till kyrkans livgivande källor.”

En årsbok utges också och en av dem - med titeln Den som hör er, han hör mig - perspektiv på kyrkans förkunnelse vill ge perspektiv på kyrkans sätt att gestalta evangeliet. I boken medverkar 18 författare (16 män och 2 kvinnor) med varsitt bidrag och deras artiklar omspänner såväl teologiska, som historiska och praktiska perspektiv på kyrkans sätt att predika Kristus.

Bokens övergripande tema belyses onekligen allsidigt. Här beskrivs kyrkofädernas förkunnelse, förkunnelsens relation till kyrkoåret och det nära sambandet mellan predikan och liturgin. Allt med en stark bibelcentrering. Själavårdande predikan och förkunnelse ur Gamla testamentets perspektiv gestaltas också.

De flesta av artiklarna är mycket lärda, ibland ganska svårforcerade, även för en teolog, men det finns undantag. Bengt Holmbergs artikel Förkunnelse ur ett nytestamentligt perspektiv är väldigt lättläst och också befriande fri från polemik mot den ”förfallna” Svenska kyrkan. Rakt och enkelt beskriver han vad det är som är Nya testamentets centrum, den levande, uppståndne och närvarande Kristus. Holmberg har ett behagligt språk och en pedagogisk ambition att verkligen vilja nå läsarna.

Flera andra artiklar är också lätta att läsa, men det som stör genom i stort sett hela boken är angreppen på dagens kyrka. Den ses som präglad av ”inre sekularisering”, förfall och liberala ”hejsan-hoppsan-präster” som anpassar sig till samtidens behov.

Karl Erik Tysk skriver, exempelvis, tydligt och insiktsfullt om Nådens Ordning, men också den artikeln är skriven i polemik mot vad författaren kallar ”den inre sekularisering som gripit omkring sig i Svenska kyrkan.”

Utgångspunkten i många av bidragen är att det är folkets konsensus som idag skapar legitimitet för Svenska kyrkan. I den meningen är hon, som Maria Eckerdal skriver, ”prostituerad” genom sitt sätt att alltid vilja ge lyssnarna vad de de vill ha. Svenska kyrkan står inte längre för något substantiellt, utan frågar: vad vill ni att jag skall vara för Er?. Eckerdal citerar ur en bok av Tom Sandqvist:

”Nu har syföreningen och fikastunden ersatts av orgelmassage, grönt té, taiji, qigong, yoga, stavgång, hälsosmörgåsar, stressreducerande träning, och, mindfulness i rörelse, som ett uttryck för människans längtan efter efter stillhet och behov av att få en djupare kontakt med sitt inre. (…) Gud är bara god — och förnöjsam.”

Skattebetalarna måste få vad de har rätt till och slippa det de inte vill ha till exempel inte så religiösa begravningsgudstjänster eller vigslar, inga psalmer, helst inte mässor - det blir så tungt…

När det gäller förkunnelsen ses den som präglad av postmodernismen, där var och en kan hitta sin egen sanning till skillnad från den gudomliga uppenbarelsen som förblir sanningen med stort S. Det sägs att postmodernismen bokstavligen håller evangeliet fånget när alla texter reduceras till berättelser och språkspel utan objektiva sanningsanspråk. Bibelns innehåll blir bara en samling berättelser bland alla andra berättelser, som läsaren/lyssnaren kan sätta sin tillit till utifrån sitt eget subjektiva val.

Kritiken känns orättvis. Att en förkunnare vinnlägger sig om relationen mellan evangeliet om Kristus och lyssnarnas samtida frågor behöver ju inte innebära att uppenbarelsens sanning förnekas. Att söka nya sätt att gestalta evangeliet behöver ju inte betyda förnekelse av den kristna trons anspråk. Därför blir kritiken av nya sätt att förstå predikans komplexa sammanhang lite väl svepande.

Min läsning av boken präglas av en vilja till öppenhet för vad som står i den och de flesta bidragen är svåra att motsäga, men undertonen om att det inte står bra till med förkunnelsen i Svenska kyrkan skymmer delar av boken som onekligen tillför läsaren både kunskap och eftertanke.

Artiklarna blir lovsånger till flydda tider, men ger föga utrymme för det täta och nära sambandet som bör finnas mellan evangeliet och vår samtid idag.

I stället är framställningarna fyllda av de ting som hindrar den rätta tron: ”Oviljan att höra Guds ord, kärleken till synden och egenrättfärdigheten.” Dessa ting möts alltför sällan i den samtida förkunnelse, som är urvattnad och inte rätt fördelar lag och evangelium.

Boken tar sin ansats i historien och den är, i vissa stycken, både intressant och tänkvärd, men tonvikten på vad som gått förlorat i Svenska kyrkan gör den svårsmält för den som tror att också dagens Svenska kyrka ständigt på nytt upptäcker hur Gud kommer framifrån och överraskar människor. Mycket i den gamla överhetskyrkan är nu borta och även om vår Svenska kyrka alltid har - och kommer att ha — stora brister, är den också mer följsam mot det utmaningar som möter den idag än vad denna bok vill medge.

Bo Larsson