Gles församling kräver specialsydd teologi

Hopp och hopplöshet präglar söndagens texter från Jobs bok, 1 Korinthierbrevet och Johannesevangeliet som Ann-Sofie Näslund läser. Foto: Marcus Gustafsson

Att finnas i hela riket, det kräver staten av Svenska kyrkan även efter relationsändringen. Uppdraget blir allt svårare.

Men kyrkoherde Ann-Sofie Näslund i glesbygdsförsamlingen Idre-Särna har en tydlig tanke med hur hon tar sig an det.

En gång i tiden fanns det både skola, missionsförsamling och Konsumbutik i Storbo, en liten by nordväst om Idre vid riksväg 70, den gamla Kopparleden som går från Falun till Röros i Norge.

Nu är det endast sju bofasta personer i byn. En av dem är Rut Zakrisson. Hon är född och uppvuxen i Storbo och kommer med en nybakad sockerkaka. Den bjuder hon på till kyrkkaffet som hålls efter gudstjänsten i Storbo missionshus, nymålat och upprustat av lokala entusiaster.

Det är Svenska kyrkan i Idre-Särna som ibland firar gudstjänst och även håller begravningar i missionshuset, senast härom veckan för ortens tidigare begravningsentreprenör Vidar Salmonsson som nu vilar på Storbo begravningsplats invid Storbosjön, ett stenkast från missionshuset.

”Det är bland annat turisterna på fjället som gör att det är möjligt att vara bofast här”, säger Ann-Sofie Näslund.

Men nu är det söndag och tid för gudstjänst. Innan kantor Åke Näslund sätter sig vid pianot och vi sjunger den gamla läsarsången De kommer från öst och väst hinner Rut Zakrisson prata förtroligt med Aina Gardsiö. De känner varandra sedan länge och nu är de båda änkor sedan många år tillbaka.

Från byn Drevdagen kommer Torbjörn och Alice Rönning och ansluter till den lilla skaran gudstjänstfirare denna bländande vackra söndag när bergstopparna på ”Drottningen” innanför den norska gränsen lyser gnistrande vita.

Det är Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna församling som leder gudstjänsten efter samma agenda som vid en friluftsgudstjänst. Hon talar över söndagens tema: ”Vårt evighetshopp” och säger att kyrkan är bärare av ett evighetshopp som församlingen varje söndag under hela kyrkoåret bekänner i trosbekännelsens slutord.

– Även om det ibland kan kännas hopplöst, finns ett hopp som bär genom liv och död och i evighet, säger hon och tänder sedan tacksägelseljuset på altaret för den bortgångne Vidar Salmonsson.

Foto: Marcus Gustafsson

Torbjörn Rönning leder förbönen och sedan sjunger vi ytterligare en psalm innan Åke Näslund avrundar med både solosång och dragspelsackompanjemang, till Rut och Ainas oförställda glädje: ”Den låten känner vi igen”, säger de högt och ljudligt.

Med en väldig fart dukas kaffebordet fram nedanför altaret. Ann-Sofie Näslund tar fram den medhavda kaffekorgen och ett livligt samtal bryter ut. Man minns tillsammans hur det var en gång när byn sjöd av liv, när hoppet levde om en framtid för både unga och gamla. Nu är det vemodigt och det är lätt att känna sig övergiven. Det senaste exemplet är att apoteket i Särna stängts och ingen lösning är i sikte.

Kaffet är urdrucket, samtalet klingar ut och Rut, Torbjörn och hans hustru, åker hem till sig och sitt. Men innan avfärd mot Idre, tre mil sydost från Storbo, går Aina Gardsiö tillsammans med Åke och Ann-Sofie till gravplatsen för att tända ljus på gravarna där nära och kära vilar.

Väl framme i Idre byts lugnet och den stilla lunken hos den åldrande lilla gudstjänstskaran mot en febril nybyggaranda. Det byggs och investeras mångmiljonbelopp vid Idre fjäll och Idre Himmelfjäll. Schaktmaskinerna går varma och snökanonerna jobbar för högtryck så att skidbackarna blir åkbara när turistsäsongen startar. Då kommer runt 15 000 personer varje vecka för att susa nerför pisterna i Idre som tillsammans med Särna har runt 2 000 bofasta invånare.

Missionshusets dörr är stängd och låst. Gudstjänsten är över.

Hit till Idre kom Maria ”Mia” Einarsson från Mörrum för 1994 för att arbeta som skidlärare. Hon träffade Torbjörn och blev kvar. Ett beslut som hon aldrig har ångrat. Och kontakterna och relationerna med Svenska kyrkan i Idre är levande och betydelsefulla berättar Mia när hon bjuder på kaffe i det hemtrevliga köket.

– Ann-Sofie är vår vigselpräst. Våra döttrar har varit med i kyrkans scouter ända sedan de var små. Jag är scout sedan barnsben och har hjälpt till lite hos församlingspedagogerna Sara och Per som håller i kyrkans aktiviteter. Sedan har vår äldsta dotter Emma blivit konfirmandassistent och då har jag kört och hämtat.

Vad betyder en bra kyrklig närvaro i ett litet samhälle som Idre är?

– De första orden som kommer till mig är trygghet och kärlek. Kyrkan ser ungdomarna för dem de är, lyfter deras styrkor. Våra tjejer hade inte varit där de är i dag om de inte hade haft kyrkan. De är starka.

– De har fått självförtroende och lyft sig enormt, inflikar Torbjörn.

– Här går kyrkan ut bland folket och väntar inte på att folket ska komma till kyrkan. Att vi är en liten församling är en fördel.

– Det skulle märkas rejält om inte kyrkan fanns i Idre. Vi har en bra kyrka här med riktigt bra folk som jobbar.

Kaffe och fikabröd men också ett livligt samtal tar vid efter gudstjänsten.

De säger med en mun att ungdomarna inte behöver vara ”jättetroende” för att få vara delaktiga. Delaktighet är vad det handlar om, menar de båda och tar exemplet på scout- och ungdomsverksamheten som numera finns i församlingens prästgård.

Ett kvitto på att arbetet med unga ger resultat är hur många som konfirmeras: 16 av 19 ungdomar. Så här stämmer inte den nedåtgående statistiken för landet med verkligheten när det gäller antalet som konfirmeras.

I Särna, nästan tre mil sydost om Idre, råder ingen nybyggaranda. Här är många affärer och kaféer nedlagda, precis som missions- och pingstförsamlingen som stängt igen och sålt sina kapell. Den gula stora prästgården är också såld och numera privatbostad. Församlingshemmet används för begravningskaffe och andra samlingar. Många föreningar och organisationer använder också lokalerna för möten och utbildningar.

I dag är det några kvinnor från kyrkliga syföreningen som är där och jobbar på olika alster som ska försäljas på den årliga julauktionen som äger rum sista fredagen i november. Då kommer även biskop Mikael Mogren att vara med, med anledning av pågående visitation.

Kyrkoherde för församlingen Idre-Särna är Ann-Sofie Näslund. Hon kom hit våren 2005 när hon varit präst i fyra år för att börja jobba som fjällpräst bland turisterna. Många frågor bubblade inombords, säger hon. Hur är man kyrka när man byter församling varje vecka? Hur får man kontinuitet? Och utmaningen att aldrig veta vilka människorna är och vilka sammanhang de kommer ifrån.

– Jag upptäckte ganska snabbt att jag mer eller mindre var tvungen att lära om hur det är att vara präst. Hur formulerar jag ett tilltal som går fram? Hur leder jag en gudstjänst när deltagarna kanske inte förstår vad jag säger? Hur är jag trogen min egen tradition och samtidigt öppen för att många olika kyrkliga traditioner finns bland deltagarna? Hur skapas relation? en samhällsservice som farit långt bort. Om man bor i Idre är den 25 mil enkel väg till BB, 11 mil enkel väg till närmaste bankkontor och lika långt till apoteket. Det har folk som inte bor här lite svårt att förstå. Så det är en utmaning att vara hoppfull.

Ann-Sofie Näslund tillbringar många timmar i bilen och de långa resorna både ger och tar energi, och kan vara ett andningshål.

Hon sa till sig själv att ”nu Ann-Sofie går du hem och gör din läxa. Nu börjar du predika så att det är allmänmänskligt och fördjupande. Var tydlig i gudstjänstledningen, trygg och trovärdig i förkunnelsen”.

– I gudstjänsten måste ett tilltal finnas. Vad som talar till en person styr jag inte över, men jag kan förhoppningsvis öppna för möjligheten. Öppna för mötet mellan Gud och människa, men också mellan människa och människa. i gudstjänsten, Det är ett livsviktigt möte.

Efter några år lärde hon sig att människor återkommer till fjällvärlden samma vecka år efter år. Och plötsligt hade hon en församling som hon byggde relation med. Teologisk inspiration fick hon genom en fortbildning i kontextuell teologi som förde henne till Sydafrika.

Att dela den lilla men goda berättelsen och forma teologi utifrån där man är, hitta den röda tråden som bär: livet, Gud, Jesus, helig Ande, kyrkoåret, riten.

En annan nyckel kommer från Psaltaren med dess böner och sånger och höra rösten från en människa som levde för tusentals år sedan.

2012 bytte Ann-Sofie Näslund roll. Blev uppmanad att söka tjänsten som kyrkoherde för Idre-Särna församling, och som hon säger ”inte för sin egen skull, men för kyrkan och församlingens skull”. 

Det skulle märkas rejält om inte kyrkan fanns i Idre, menar Mia och Torbjörn Einarsson.

2010 hade församlingarna i Särna och Idre slagits samman till en församling eftersom allt pekade mot att de två församlingarna skulle vara för små för att kunna överleva på egen hand – även om tillhörigheten till Svenska kyrkan var och fortfarande är hög, cirka 75 procent av befolkningen.

– Det är inget tvång att vara med i Svenska kyrkan. Men jag upplever att vi är medräknade. Och så länge man är medräknad är man kvar. Så jag vill tro att Svenska kyrkan i Idre-Särna skulle finnas kvar även om det inte fanns ett krav att vara rikstäckande. Men jag tror också att det skulle se annorlunda ut än vad det gör i dag.

De första åren som kyrkoherde var riktigt kämpiga. Hon skulle förstå sin nya roll, identifiera alla papper som hamnade på skrivbordet och som hon aldrig sett tidigare i livet.

– Jag var ganska ensam som präst men hade stöd från stiftet. Det gick, men det slet.

Den lilla gravplatsen i Storbo är fortfarande i bruk.

Idre-Särna församling ingår i Älvdalens kommuns Posom-krisstödsgrupp som ska agera vid större olyckor och katastrofer, för att förebygga psykisk ohälsa. 

– Här är man en ideell stödperson som med arbetsgivarens tillstånd åker ut på uppdrag. Man gör det för att man har ett hjärta för människor och för bygden.

– Vi åker också på enskilda händelser, självmord, trafikolyckor eller när någon ramlar och slår sig riktigt illa i backen. Då kan en Posom-person komma och hjälpa den som ”är ur sitt sammanhang”. Har man ingen trygghet i närheten försöker vi  ordna det på bästa sätt.

– Det är korta vägar mellan människor här. Vi känner till varandra. Vi kan prata ihop oss och lösa saker. Som präst har jag också skjutsat människor som drabbats av olycka och behöver komma härifrån men inte är i skick att köra bil. Då har jag kört dem hem och lämnat över dem till deras sammanhang eller till församlingen på orten. Sedan har jag tagit mig hem med kollektivtrafiken.

– Det är som i utlandskyrkan fast hemma.

Hur tänker du när det handlar om församlingens uppgift att ge människor hopp, uppmuntran och livsvilja i en tid som präglas av avfolkning, misströstan och vemod?

– När jag hör de gamla berätta om Särna och att det fanns bensinmackar, kaféer, att det bodde 3 500 människor här när det var som mest, det är en stor skillnad mot i dag. Det är klart att det finns en förlust och ett vemod i det, att det inte är som det var. Det måste man erkänna.

– Samtidigt finns det också hopp. Älvdalens kommun som vi är en del i har ökat sin befolkning. Det är inga horder som flyttat till kommunen men det har ökat. Något håller på att hända.

– Jag vill tro att det är en ljus framtid som väntar här. Vemodet som vi sett, avfolkningen och en samhällsservice som farit långt bort. Om man bor i Idre är den 25 mil enkel väg till BB, 11 mil enkel väg till närmaste bankkontor och lika långt till apoteket. Det har folk som inte bor här lite svårt att förstå. Så det är en utmaning att vara hoppfull.

Foto: Marcus Gustafsson