Han tar pulsen på religionsdialogen

En dos bensin på en eldfängd fråga eller en saklig kartläggning av ett eftersatt forskningsfält? Teologen Jakob Wiréns nya bok kan läsas på olika sätt. Redan har en av bokens tre huvuddelar, den om synen på Muhammed, väckt debatt.

Att ge plats åt den andre? heter boken vars ambition är att inventera religionsdialogen i dagens Sverige och belysa de teologiska rötterna till de hållningar som finns.

Polemisk är den inte. Titelns frågetecken anger en självprövande hållning och låter läsaren förstå att kyrkans vilja att ge utrymme åt andras tro inte alltid varit självklar. Liksom att svaren på hur man ska göra för att komma till rätta med det kan skilja sig åt.

– Boken är skriven ur en nyfikenhet över de religionsmöten som sker över hela landet. En av vår tids stora frågor är hur vi kan leva tillsammans som människor av olika tro, och av ingen tro. Min önskan är att ge redskap åt kristna att både vara sanna mot sin egen tro och öppna mot andras.

Det är omkring femton år sedan de första organiserade inter­religiösa råden bildades i Sverige. I dag finns de på många platser. Ibland är de initierade av samfunden på orten, ibland av kommunen. Jakob Wirén studerar framför allt två av dem, det i Örebro och det i Göteborg.

– Svenska kyrkan har varit med och byggt upp en infrastruktur som har betydelse för hela samhället. Ökningstakten har varit stark. Nu mattas den av. Därför är det intressant att utvärdera.

I boken beskriver Jakob Wirén religionsdialogens tre klassiska grundpositioner: Exklusivism, inklusivism och pluralism. I sina officiella dokument landar Svenska kyrkan oftast i en inklusivistisk position, konstaterar han. Det innebär att man är förankrad i den egna kyrkans tro på Jesus Kristus samtidigt som man är öppen för möjligheten att kunna möta Gud i andra traditioner. Varianter av den hållningen finns också hos många av de andra samfunden, menar han.

Men det är ett missförstånd att tro att utvecklingen med automatik går åt ökad inklusivism.

– Redan i Bibeln finns motiv för alla tre riktningar. Dialog villkoras inte av en särskild position, även om aktiv religionsdialog oftast föder en respekt som i sin tur utmanar uppfattningen att det inte alls finns något av värde och sanning i den andres tro.

I praktiken är det dock inte främst teologisk hållning utan andra faktorer som styr. De interreligiösa råden är ofta personberoende, säger Jakob Wirén. De tar tid att bygga upp men är bräckliga. De brottas med frågor om representativitet och förankring i den egna församlingen.

– Styrkan med de religiösa råden är att samfunden kan vara ett stöd för varandra i frågor som har med religionsfrihet att göra. Många vittnar om hur mycket den interreligiösa solidariteten betyder i samband med antisemitiska, islamofoba eller kristofoba attacker.

När det gäller dialogen mellan kristendom och judendom kretsar boken kring diskussionen om ersättningsteologi. Jakob Wirén beskriver den som en ”teologisk härskarteknik”, präglad av osynliggörande, förminskande och påförande av skuld och skam.

– Det handlar om olika sätt att uttrycka att judendomen inte längre är en giltig religion.

Till de välkända exemplen från kyrkmålningar och tidigare texttolkningar lägger Jakob Wirén egna analyser av psalmtexter och sentida predikningar. Han visar till exempel hur begreppet fariséer fortfarande fungerar som en projektionsyta för judar.

– Behandlingen blir särskilt brutal i det att ersättningsteologin är så sammanflätad med vår kristna tro. Jag vill vända blicken mot min egen tradition för att förstå mekanismerna och hitta vägar framåt.

Har kyrkan blivit bättre på att identifiera ersättningsteologi när den dyker upp?

– Det finns åtminstone en stark vilja att göra upp med den. Den stora uppgiften handlar om att bli medveten om fallgroparna och vilka som är de viktigaste teologiska motiven för att förhindra dem. Den teologiska insikten handlar om att Guds förbund med det judiska folket är giltigt.

Jakob Wirén formulerar ett antal minnesregler. Till dem hör vikten av att vara vaken på ”kontrastteologi”. I viljan att framhäva Jesus ”som den mästare han är”, är det lätt hänt att förstärka hans goda drag genom att göra omgivningen mörkare, menar Wirén.

– Man ställer den frihet som Jesus talar om i kontrast till vad man menar var ofriheten i den judiska samtiden.

En annan minnesregel handlar om hur man använder begrepp som ”Guds folk”, ”Israel” och ”Sion”. Det är naturligt för kristna att läsa in sig som en del av Guds löften i Gamla testamentet, säger Jakob Wirén. Men gör man det tillsammans med det judiska folket eller gör man det på ett sätt som stänger dem ute, undrar han uppfordrande.

Antisemitismen ökar i samhället. Vad innebär det för diskussionen om ersättningsteologi och för kyrkans ansvar?

– Ersättningsteologi är inte detsamma som antisemitism. Men den är en del av den. Det finns kopplingar där emellan som måste bearbetas. Vi ser ofta att det i direkt antisemitiska miljöer finns kristna tankefigurer som man gärna drar på.

Den där eldfängda frågan då, den som gjort att boken redan skapat debatt?

Den handlar som sagt om Muhammed. ”Är Muhammed en profet för kristna?” heter bokens kapitel om islam. Själv svarar Jakob Wirén ja – ”i villkorad bemärkelse”.

– Muhammed kan inte kristnas, han är inte heller en profet för kristna i den bemärkelse som muslimer ser på honom. Men vi behöver hitta ett språk som kommer bortom de nidbilder som gjorts av Muhammed genom kyrkans historia.

I sin analys lutar sig Jakob Wirén något förvånande mot Nathan Söderblom. Den kände ärkebiskopens syn på Kristus som den fullkomliga uppenbarelsen är traditionell, säger han, men menar att Söderblom samtidigt använder ett ”öppet profetbegrepp”.

– Muhammed liknar de gammaltestamentliga profeterna i det att han bär vittnesbörd om Guds barmhärtighet och talar om att Gud är en.

Han kan förstå att tanken på att se Muhammed som profet väcker känslor. Kristna är överhuvudtaget inte vana att tala om Muhammed, säger Jakob Wirén.

Han beskriver en assymetrisk relation där det inom islam finns en lång tradition att se Jesus som Guds budbärare, medan kristen teologisk reflektion ofta bedrivs ”som om islam inte fanns”.

– Jag vill få till stånd ett samtal som inte ägt rum. En diskussion kring Muhammed efterfrågas av muslimer i dialogsammanhang. Till dialogens utmaningar hör också de svåra erfarenheter av jihadisternas och IS-krigarnas Muhammed, som kristna, shiamuslimer och yazidier i Sverige, med rötter i Mellanöstern, bär på. Deras röster förtjänas att tas på allvar.

I sin bok tar Jakob Wirén också upp frågan om muslimer och kristna tillber samma Gud. Det är tydligt att båda förnekar samma sak: Att det skulle finnas andra gudar vid sidan av Gud. Båda bejakar att Gud är en, säger han.

– Även om treenighetsläran innebär en skillnad i hur Gud beskrivs är likheterna uppenbara. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att kristna och muslimer vittnar om samma Gud.

Svenska kyrkans ledning angrips redan i dag med termer som ”muslimkramare”. Riskerar du inte att spela den växande islamo­fobin i händerna?

– Vad som behövs är en diskussion i lågmäld ton. Det handlar inte om att jämka samman utan om att hitta ett teologiskt språk där vi kan tala väl om varandra trots de olikheter som finns.

Kristina Lindh