En Johannes-person kan säkert uppleva att det är som om hen ropar i öknen. Ingen är där och vill förstå, skriver Carl Henric Svanell i veckans Eftertanke.
Känner du någon typisk Johannes Döparen? En störig en som kliver in, kastar omkull ordningen och ska ändra allt vi andra var överens om. Å andra sidan, invänder någon, ”Johannes” kommer ju med ett nytt friskt tänkande vilket vi faktiskt behöver här. Jag suckar. Måste vi ta det här ett varv till nu? På samma gång hör jag något bekant i min suck. Påminner inte den om en tidigare kollegas när våra diskussioner gick höga?
Johannes-personlighetstypen kan uppenbara sig överallt. I familjen och släkten, i arbetslag, och i församlingar. Den som ställer sig utanför de oskrivna reglerna för sociala koder, som tycks ha svårt att anpassa sig till organisationens hierarki och som sätter käppar i sammanhållningens hjul. Omdömet om personen är högt och lågt, gillande och ogillande.
Historiskt och än i dag i stora delar av världen slutar det för en del av dessa visselblåsare, profeter, störiga personer (eller vad vi nu vill kalla dem) som det gör för Johannes. I Sverige ligger detta med dödsstraff längre bak i tiden, då mycket har hänt i den demokratiska utvecklingen för att alla ska kunna uttrycka sina åsikter utan repressalier. Men det sociala spelet tycks egentligen inte ha ändrats. Toleransen för det som avviker från sammanhållningen är inte alltid hög. Kan vi se tendensen att i stället för att huvud läggs på fat, så blir personen baktalad, strategiskt motarbetad eller utköpt?
En Johannes-person kan säkert uppleva att det är som om hen ropar i öknen. Ingen är där och vill förstå. Det enda hen möts av är en sandstorm rakt in i munnen och i näsborrarna. Kraxande och hostande får hen fortsätta sin kamp för att vända karavanen åt rätt håll för att gruppen ska nå vattenkällan. Många som ropar i öknen tröttnar till slut och går sin egen väg. Andra stannar kvar och söker förändring genom diverse bemästrande metoder som man kan lära sig vid fortbildningskurser, av Machiavelli eller genom att titta på TV-serier som ”House of cards.”
Har du varit rösten som ropar? Eller finns du i gruppen som tycker att den störiga personen ska vara tyst? Med största sannolikhet har du och jag, genom livet och vid olika tillfällen, varit bägge dessa karaktärer. Det beror på vem du frågar, och när.
Vad har vi för avsikter när vi agerar som vi gör? Ett kvickt svar kan vara att det vi gör grundar sig i en genuin längtan efter att tjäna människor och Gud. Eller är det för att framhålla just vårt perspektiv och stärka vårt rykte? När vi tillåter en djupare reflektion kanske vi upptäcker att båda dessa avsikter finns i oss. Jag vet inte hur Johannes i sitt innersta tänkte om sitt rykte, men för honom och hans efterföljare var det säkert självklart att han agerade rätt, i enlighet med hur Gud hade kallat honom.
Det uppstår friktion i mänskliga relationer. Jag kommer alltid möta andra personer som utmanar mitt perspektiv och mina invanda mönster. Även om jag med mitt förnuft kan förstå att varje människa uppfattar verkligheten på sitt sätt så kan det vara outhärdligt att stå ut med känslorna som väcks när min nästa har en snurrig syn på vad som är rätt och som dessutom tycker sig agera på evangelisk grund.
Men vad är alternativet till att försöka acceptera olikheten?
Så när jag tänder mina ljus i advent vill jag samtidigt fråga mig:
Vem vill jag vara? Vem tror jag mig vara? Vem vill jag bana väg för?
Carl Henric Svanell
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR