I begynnelsen var glädjen och överraskningen

En liten fot sparkar till under huden. Du blir överraskad, stannar upp, känner sparken med handen, fylls av glädje. Så liten fot, så stor kraft. Så förunderligt stor kraft. En hälsning inifrån djupen av din kropp. Livmoderns rum ger plats för dolda hälsningar som plötsligt ger sig till känna. Som en spark och sparken blir till ett tecken.

Jag ser framför mig hur ni möts. Där är du, Elisabet, och där är din släkting Maria. Du, den äldre, mer erfarne, och Maria, så ung, så ung. Du kunde varit hennes mor. Maria ser ivrig ut. Hon har något att berätta. Jag vet redan, har läst om det som hänt henne, men du vet inte än.

Jag tänker mig att Marias Gudsmöte är svårt att sätta ord på. Med vem kan hon tala? Hon behöver någon som inte plockar sönder mysteriet i bitar. Du är den personen. Med dig, Elisabet, vågar hon dela, du som har egen erfarenhet av att bli överraskad av Gud. Du som setts som en ofruktsam öken, men som nu bär växande liv inom dig, medan grannarna ser på. Till vem skulle Maria gå om inte till dig?

Ni är två kvinnor bland världens kvinnor och män. Av jord är ni komna, jord ska ni åter bli, som alla vi andra. Samtidigt är det som om ni omfamnas av en berättelse som är större än ni själva och jag kan undra om jag också är det, här i min avkrok av världen, ja, om vi alla är det?

När ni möts ropar du rakt ut. Som en profet, ropar du, Elisabet, med ord som sträcker sig längre än du anar, ända till detta vintriga Norden. Du hör Gud i en spark mot magen, du ser Guds rörelse i en kvinnas rörelser när hon kommer emot dig.

Du fylls av helig Ande, står det. Din röst klingar genom tid och rum och här sitter jag i mitt kök och hör dig, också jag en äldre kvinna som längtar efter liv. Nej, inte barnafödande längre, men liv, längtar efter att vara en del av Guds rörelse i världen.

Men det profetiska stannar inte med dig. I ert möte fylls också Maria av profetisk insikt. Också hon ropar ut. Ni får inga profetiska böcker uppkallade efter er. Elisabets bok, Marias bok. Ändå hörs ni! Era röster ljuder ur samma kapitel hos Lukas. Och också era barn tycks kommunicera med varandra, ett hemligt, underjordiskt språk, djupare än livet, ett språk som berättar om en förvandlande, livgivande, befriande gemenskap mellan Gud och människor. Jag lägger mitt öra nära, nära, för att höra språket, övar mig i uppmärksamhet.

Och jag hör att Maria är ett enda stort ja, och barnet som föds och firas vid julnatten är ett enda stort ja och rymd och hjärtan fylls av förundran och jubel. Och jag tänker: I begynnelsen var överraskningen. I begynnelsen var glädjen. Gud säger: ”Liv bli till”, och det blir liv. Gud säger ja, ja, ja och Gud ser att det är gott.

Jo, jag vet att manteln som bärs i stridslarmet också detta år fläckas av blod. Förtryckets piska viner ännu. Jag vet att oken tynger. Det är inte till idyllen, era barn, våra barn, världens barn, vi själva, föds. Men från släkte till släkte sprids löftet att Gud hör vårt rop inifrån verkligheten själv, och med alla trotsigt hoppfulla vill jag tala om glädjen och livskraften som flödar överraskande fram mitt i allt, trots allt, likt julnattens kraftfulla värkar och oväntade änglasång. Ja, över oss som bor i mörkrets land strålar ljuset fram och natten viker...

Carina Sundberg
präst