"Intimt samtal med samarisk femme fatale"

”Vinmiraklet på bröllop”, ”From profil tappar det i templet”, ”Hemligt nattmöte med VIP”, ”Intimt samtal med samarisk femme fatale”, ”Hovchock: kungens medarbetare fick sin son helad”, ”Ensam loser oförklarligt frisk från svår sjukdom”.

Det här är några tänk bar a rubriker om man utgår från det som evangelisten Johannes berättar (kap 2-5), fram till Jesu ord för den här söndagen. 

Vad är det för typ som åstadkommer dessa märkligheter? Man vet inte vad man ska tro. Är det en ängel eller en djävul? En hjälte eller en storhetsvansinnig ulv i fårakläder?

I början av sin verksamhet verkar Jesus själv inte helt på det klara med vilket mandat han har. Tänk till exempel på hur han trevar sig fram i samtalet med den kananeeiska kvinnan (Matteus 15. Enligt exegeten Bengt Holmberg den enda argumentation som Jesus förlorar!), vad gäller frågan om vilka Han är kallad till.

Här, i Johannes 5, är det som att Jesus tänker högt, resonerar sig fram. Han tar avstånd från tron att det skulle råda en självklar samstämmighet mellan goda gärningar och människors bekräftelse. 

Johannes döparens öde finns i bakgrunden, den stränge profeten som visserligen drog stora skaror men som också fick plikta med sitt liv. I valet mellan yttre och inre bekräftelse väljer Jesus ganska anspråksfullt: Guds röst. Och han säger det öppet, fastän jag tror att vi kan räkna med att det var minst lika upprörande för dem som hörde det första gången som för oss som läser det många år senare.

De har rätt som menar att det är omöjligt att kalla Jesus en vishetslärare bland andra. Antingen är han den han säger sig vara eller så är han galen; något ytterligare alternativ ges inte.

Både i den gammaltestamentliga läsningen från 5 Mosebok och episteln från Hebreerbrevet får vi perspektiv på Guds härlighet. I Moseboken framgår det att Guds härlighet är något som folket både längtar efter och helst vill hålla på armlängds avstånd. 

Vi vill bli sedda, älskade – men vi vet också att det är riskabelt, både att älska själv och att vara älskad. Och att bli sedd – ja, gärna, men med måtta. Som bandet Docent död sjöng i sin hit från 1980: "Bakom mina solglasögon kan jag va mej själv". 

Vi känner instinktivt att det där med Gud kan komma för nära. Få har varit mer uppriktiga än den gamle portugisiske diktatorn Salazar: i valet mellan respekt och kärlek väljer jag respekt.

Det är nog så att även om vi kan längta efter att närma oss Guds kärlek så har Guds härlighet en mer tvivelaktig appeal. Det är för maffigt, ljusskenet för starkt. Om vi kan erkänna det, kanske vi därmed inser att vi behöver en medlare, av det slag som Hebréerbrevets författare beskriver. 

Genom Jesu lidande och död ges vi tillträde till Guds härlighet. Vi får möta Gud, genom Jesus. Det är i Jesu ansikte och blick vi lär känna Guds konturer. Det är bakom Jesus vi får ta skydd, inte bara mot världens ondska utan också, som seraferna inför tronen, mot strålglansen som utgår från Gud.

Hos Jesus framstår härligheten på ett nedtonat sätt. Man riskerar att missa den om man inte lär känna Honom. Hans härlighet formas på Via Dolorosa, smärtornas väg. Därför är det nog så att bara de som älskar Honom eller längtar efter att älska Honom kommer att våga följa Honom på den vägen.