Jag har inte haft några stora sorger

”Tanken om att kris innebär lärdom är bara sant för den som tar sig igenom den och känner så efteråt. För den som tar sig igenom och misslyckas är det inte sant”, säger Lars Björklund.

Mötet. Språket.

Det har varit ledstjärnorna för Lars Björklund, en av Svenska kyrkans mest kända själavårdare.

Nu lämnar han Sigtunastiftelsen och summerar ett yrkesliv i samtalets tjänst.

Han jobbar på övertid. Åtminstone sett till den siffra som fortfarande är symbolålder för pensionsstrecket, trots att allt fler väljer att vara verksamma några år till. Det var 2001 som den nu 68-årige Lars Björklund anställdes som kaplan på Sigtunastiftelsen. Efter sommaren går han i pension från sin halvtidstjänst. Den andra halvan, föreläsandet och skrivandet, kommer han fortsätta med.

Förutom de nitton åren på stiftelsen finns ytterligare decennier i själavårdens tjänst att reflektera över, inte minst alla år i rollen som sjukhuspräst.

Därtill kommer den övergripande frågan – den om att röra sig från den yrkesverksamma delen av livet till en fas där man slår av på takten.

– I grunden har jag en positiv känsla kring att jag slutfört en form av uppgift, säger Lars Björklund.

Han lutar sig mot de deltagare vid Sigtunastiftelsens samtalskvällar, som lockat några av ortens allra äldsta. ”Hur håller man livet igång?”, frågade Lars Björklund vid ett tillfälle. En man i 90-årsåldern gav besked. ”Man behöver ett uppdrag”.

– Jag gillade svaret. Varje människa behöver känna att hon behövs, även om man inte längre får uppdrag genom andra utan får hitta på det själv.

Det är som själavårdare Lars Björklund blivit känd. Inte minst genom en lång rad själavårdsböcker är hans namn bekant långt utanför kyrkliga kretsar.

Yrkesvalet kom naturligt, om än inte utan ett visst inre motstånd.

– Min pappa var präst. Jag inspirerades av hur han lyckades möta människor på ett jämbördigt sätt oavsett vem det var. Men när jag förstod hur en församling fungerade och hur mycket som kan krångla blev jag tveksam till att välja samma bana.

Lars Björklund började ändå läsa teologi. Och upptäckte sjukhuskyrkan. Där fanns utrymme för just det han längtade efter att ägna sig åt: mötet med människor. I dag är han tillbaka där han började 1979, på Akademiska sjukhuset i Uppsala, nu i rollen som deltidsvikarie fram till sommaren.

Trots att 40 år passerat har själavårdens själva kärna varit konstant, säger han. Hur människor reagerar i sorg och kris förändras inte nämnvärt. Inte heller behovet av att prata om hur livet blev – och om hur det inte blev. Frågorna om skuld och skam, om relationer och oro är de dominerande. Nu som då.

Annat har förändrats. Människor hade fler religiösa frågor förr.

– Tankar om Gud, döden, himlen och helvetet förekommer inte så mycket i dag. I stället har de stora existentiella frågorna tagit över. De som ofta uttrycks i termer av ”jag har allt men det är inte bra ändå”.

Vi mår bra när vi är framgångsrika, men om vi inte har någon grupp att tillhöra när vi mår dåligt blir vi väldigt ensamma. Förr fanns ett sammanhang ändå.

Utvecklingen speglar en samhällsförändring, konstaterar Lars Björklund. Det andliga och existentiella behovet finns kvar men det religiösa språket har försvunnit.

Tillsammans med sjukhusprästen Kerstin Dillmar har han skrivit ett antal böcker, bland dem Rum för livet. Där resonerar de kring behovet av ett existentiellt språk. När människor väl hittar ett sätt att tala om sin livssituation så minskar ofta oron.

– Den som inte hittar orden känner sig tom, språket gör oss tydligare och starkare.

Där har kyrkan en viktig roll att spela, med sitt språk och med sina rum, möten och symboler, som också är en del av uttrycksmedlen, menar Lars Björklund.

– Man söker sig till en präst av någon anledning, och man vill prata om sitt liv. Man vill träffa någon som inte ställer diagnos, sätter in behandling eller startar utredning. Där har vi en enorm uppgift som kyrka.

Mår vi sämre i dag än förr?

– Jag kan inte se att vi mår sämre nu. Människor förr kämpade de också, men man höll mycket hemligt då. Det fanns ett slags tysthet. Vi är mer öppna i dag. Samtidigt är vi ibland mer vilsna. Vi mår bra när vi är framgångsrika, men om vi inte har någon grupp att tillhöra när vi mår dåligt blir vi väldigt ensamma. Förr fanns ett sammanhang ändå.

Länge har man talat om hur vår tid sjukdomsstämplar skiften och händelser som förr sågs som en naturlig del av livet. Lars Björklund delar iakttagelsen. Tillsammans med Kerstin Dillmar har han infört en term: ”existentiellt skav”.

Begreppet försöker ringa in till exempel känslan av oro, av att livet inte blev som man ville, av att man inte vet vart man ska ta vägen med sitt liv.

Man är inte sjuk men man mår dåligt, och man tror att den enda instans man kan få hjälp av är vården.

– Där tror jag att det kan bli fel ibland, man sätter diagnos på något som är ett normalt livsproblem. Jag tror att det är friskt att det skaver då och då.

Sorgens uttryck kan likna depression, säger Lars Björklund. Men det är inte depression. Då ska man inte heller behandla det som sådan utan på andra sätt.

– Den största faran med att sörja är att man blir för ensam. Att minska övergivenheten är därför det viktigaste. Man behöver också förklara för människor att de inte håller på att bli tokiga eller sjuka, utan att de sörjer.

Vilka stora sorger har du upplevt i ditt liv?

– Jag har inte varit med om dem. Jag har varit förskonad från livshändelser som ställt allt på ända.

Det hindrar inte att andras sorger gjort avtryck. Lars Björklund har försökt leva efter den terapeutiska principen att inte minnas för mycket av konfidentens berättelser, det ses som ett tecken på att man gjort ett bra jobb. Men den 15-åriga flickan han mötte tidigt i karriären kan han inte glömma, hennes sätt att bära insikten om att sjukdomen skulle leda till döden. Han minns även vissa föräldrar till barn som dött, hur de tagit sig igenom sorgen och hittat liv igen.

Vart går själavården i Svenska kyrkan? Just nu verkar det pågå en brottning mellan en mer allmän själavård och en mer kyrkligt definierad själavård, säger Lars Björklund. Många vill gärna behålla den själavård där man talar om bikt, avlösning, bön och Gud.

Han tror på den mer allmänna. Eller sekulära, som en del kallar den.

– Det man erfar på ett akutsjukhus när man lyssnar på sörjande, är att trots att man varken bett, talat om Gud eller sjungit en psalm, så har det varit av stor betydelse för dem som varit där. Även på ett andligt sätt.

Liksom yrket fick han tron med sig från barndomen. Den kom via språket. Ja, den snarast är språket.

– Språket är trons viktigaste innehåll för mig. Språket fyller en existentiell plats. Vi talar med livet, med det som är större än oss.

Som tonåring hade han svårt att tro på Gud som ett objekt eller person. Men så läste han religionsfilosofi. Där upptäckte teologen Paul Tillich, som talar om Gud som ”the ultimate concern”.

Det vi aldrig kan beskriva, det är det som är Gud, säger Lars Björklund. Och det måste vi tala med, ropa ut vår förtvivlan eller tacksamhet till, och känna tillit till i svåra stunder. Därför kommer han alltid tillbaka till språket.

Vilka ord ska vi till nu? Coronasmittan väcker oro, ångest och sorg. Livsfrågorna blir akuta. Även en erfaren själavårdare som Lars Björklund känner sig trevande.

Nyligen medverkade han vid ett telefonväkteri i Sveriges radio. Flera av frågeställarna sökte efter mening i det som sker. ”Det här kanske är bra för oss”, sa någon.

Meningssökandet är en vanlig reflex i alla katastrofer, säger Lars Björklund.

– Men tanken om att kris innebär lärdom är bara sant för den som tar sig igenom den och känner så efteråt. För den som tar sig igenom och misslyckas är det inte sant. När det gäller corona vet vi inte vart utvecklingen drar i väg. Det kommer att ta lång tid för oss att förstå det som pågår nu. ■

Fakta: Lars Björklund

Ålder: 68 år

Bor: I Uppsala

Familj: Gift med Barbro Björklund, två vuxna barn med familjer

Gör: Präst, själavårdare, författare. Driver instagramkontot @larsdikter, där han regelbundet publicerar egen lyrik.

Kristina Lindh

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift