Teologi

Jag märker att Jesus har blivit strängare på rösten

Världen brinner och starka krafter i samhället och i själen vill bomma igen och stänga till. Christofer Wilson skriver veckans Eftertanke.

Vänd andra kinden till…

Jag hade fått rollen som Jesus i bibelspelet på Kyrkans ungas läger. Jag knep rollen mest på att jag hade långt hår och pipskägg. Det var tidigt 90-tal och Jesuslooken var högsta mode. Nu var det bara att plugga Bergspredikan. Betydligt svårare än att lära sig texten visade tonfallet vara.

Hur skulle detta sägas? Kanske var det här jag insåg att innebörden i en mening blir ganska olika beroende på hur den sägs. Senare har jag tänkt att detta gäller många Jesusord. Hur det sägs kan var lika viktigt som vad som sägs.

Med teologi är det så att de flesta ganska snart har satt sin kurs. Man ändrar sig inte nämnvärt. Och likadant har det för mig varit med Jesu tonläge. Jag bestämde mig för med vilken röst han talar, och sen lät han så. Men nu, sent i min gärning, märker jag att han bytt tonläge.

älska era fiender och be för dem som förföljer er…

Jag försöker ställa mig bland lärjungarna och de andra där på berget. Jag tittar på Jesus när han undervisar. Vad finns i hans blick? Hurdan är hans röst? Helt plötsligt märker jag att den blivit förebrående. Den som alltid varit full av frid.

Jag har stått där på berget många gånger, men just nu låter Jesus annorlunda. Det finns ett allvar jag inte gett akt på tidigare. Det är självklart inte Jesus som ändrat sig, det är allt annat.

Världen brinner och starka krafter i samhället och i själen vill bomma igen och stänga till. Kärleken kallnar. Jag märker att jag själv tänker hårda tankar.

Hatet och hoten, fattigdomen och tiggarna, bränderna och bomberna, knarkarna och de skrikande hopplösa, de förhärdade kriminella, de annorlunda med tomma ögon. Be för dem, säger Jesus. Möt dem med kärlek.

Lilla trygga Sverige långt upp i norden har plötsligt kommit närmre världens nöd. Det fanns en tid när frågan om vår nästa mest var av filosofiskt slag. Trygghetsnät och allmänt välstånd borgade för att nöden höll sig bortom gränserna. Men helt plötsligt är den mitt framför oss. Och Jesu ord är inte längre en utmaning i tanken utan en brännande … anklagelse?

Anklagelse? Tänkte jag verkligen det? Det känns nästa som att häda. Inte skulle väl den där snälle Jesus ha något att anklaga mig för.

Eller? Världen brinner och starka krafter i samhället och i själen vill bomma igen och stänga till. Kärleken kallnar. Jag märker att jag själv tänker hårda tankar.

Kanske därför är Bibeln en så viktig bok. Vi kommer inte undan den. Vi kan inte bortförklara Jesus med att ”ja, ja det var på den tiden, då var det …” Ja, hur var det då? Inte var det lättare att älska i alla fall.

Tänk på Paulus. I Romarbrevet alldeles innan de verser vi får höra till helgen, om kärleken som lagen i sin fullhet, skriver Paulus om hur de kristna ska infoga sig under överheten. Samma överhet som från tid till annan förföljde och hånade hans församling.

Se det goda i det de gör, menar Paulus. Se Guds verk. För denna överhet utövade, när den försökte bringa ordning, också kärlek. Samma kärlek som Gud lagt ner i alla mänskliga försök till lagar och regler.

För mig låter det absurt. Hur kan man se Guds verk i de människor som hatar och föraktar en? Hur kan man se kärlek däri? I sitt gamla liv hade Paulus nog inte sett det, men efter sin omvändelse såg han något annat. Han såg med Jesu ögon på saker och ting. Och plötsligt var de inte lika hotfulla.

Var fullkomliga så som er himmelske fader är fullkomlig. Ja, det kanske är absurt, men det är också konsten att se det vackraste i det fulaste. Jesus låter inte förebrående längre. Hans röst är full av hopp.

Christofer Wilson
präst

Fakta: 13:e efter trefaldighet – Medmänniskan

Andra årgången: Femte Moseboken 15:7−11
Romarbrevet 13:8−10,
Matteusevangeliet 5:38−48,
Psaltaren 103:1−6, liturgisk färg grön

Taggar:

Eftertanke

Läs vidare