Jag vet ingenting om änglar men övar mig på att se

Jag minns sällan mina drömmar och jag kan avundas dem som gör det. Känslan av att de har tillgång till tecken och djupa insikter som ligger dolda i det undermedvetna eller som hälsningar från en annan dimension.

Som att vakna en morgon hitta en lapp på huvudkudden intill. En hälsning skriven i hast – jag var här, vakade medan du sov.

I Om änglars natur, en novell ur Andrea Lundgrens bok Nordisk fauna (Natur & Kultur), möter vi docent Jakob Alm som forskar inom angeologi – läran om änglar. Han har en tjänst vid teologen och ett arbetsrum längst in i korridoren, bakom en ljusgrå dörr.

Han rör sig i periferin. Av studenterna kallas han bakom ryggen för Doktor Angelikus. Bland kolleger vid akademien blir han ofta ifrågasatt för sin forskning inom just sin blindtarmslika gren av fältet.

Vetenskap är det inte. Och Jakob försöker förklara att läran om änglar är mera litteraturvetenskapligt betingad, ”att ängeln finns i mellanrummet, i glappet mellan begripligheter”.

Det handlar varken om tro eller fysik, betonar han. I stället rör det sig om ”en förtätad verklighet, koncentrerade ögonblick då medvetandets skikt möts i en nod och allting blir tydligt. Ängeln rör sig i det fördolda precis som svårgenomtränglig poesi. Förblir osynlig och obegriplig, tills någon lärt sig se.”

Om änglar vet jag ingenting men jag övar mig på att se. Och jag tror vi behöver höra berättelser om drömmar, om tecken och tilltal. Vi behöver poesin och en annan människas blick.

Vi behöver berättelser om himlastegen som reser sig och länkar samman jord och himmel. Om det gudomliga som verkligt och närvarande och samtidigt så undanglidande och fördolt.

Jag vill leva med den öppningen och ändå blir min blick på verkligheten ofta så begränsad. Kanske är det vardagens kvarnar som maler, hackar sönder och fragmenterar. Gör livet till logistik och excel-dokument.

Kanske är det myten om alltings mätbarhet och den påbjudna effektiviteten som gör att livet ter sig så stumt ibland.

Så mycket av tro handlar om att röra sig vid icke-vetandets horisont. Att famla och finna fästen, att vila i en tillit till att tillvaron är genomandad. Öppningar.

Vi leker tillsammans och i varje gudstjänst gestaltar vi det som går genom tid och rum. Reser stegar mot himlen, faller på knä tillsammans med dem som gått före oss, med änglar och himlaväsen.

Också en alldeles vanlig onsdagsmässa står himlen vidöppen eller på en parkeringsplats vid stormarknaden. Ett kort möte med matkassarna i handen. Hur våra liv nuddar vid varandra. Hur asfalten blir till helig mark. Hur en annan människas blick och ord når fram. Öppningar.

Jag tror på drömmar som kan uppenbara. Jag tror på Kristusnärvaron i det som händer mellan oss. Att jord och himmel är sammanlänkade i ett. Och i samma stund vi formulerar orden går något förlorat.

När den omvälvande drömmen ska återges eller poesin förklaras blir det platt och banalt. Kanske är Jakobs ord när han vaknar ur sin dröm, det enda som blir möjligt att säga: Herren är på denna plats och jag visste det inte!

Susanne Dahl
studentpräst Umeå universitet