Inför söndagen
Jesus ber oss ta ett extra steg och lita på något större
"Vi är nog många som gärna vill lyssna på Gud, men på våra villkor. Vi vill helst att tron ska gå hand i hand med det liv vi redan lever, att vägen mot Guds rike inte ska störa vår vardag alltför mycket", skriver prästen Ida Andrae.

Vi lever i en tid när vi hör väldigt mycket och lyssnar väldigt lite.
Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men de orden fastnade. Jag tänker på dem när telefonen plingar för femtioelfte gången med nyhetsnotiser, mejl, reklam, nya kommentarer i en diskussionstråd på Facebook och en vän som skriver att jag håller på att missa tidsfristen i ett spel vi spelar tillsammans. Vår vardag är ett överflöd av information, där det allra mesta går in genom ena örat och ut genom det andra utan att lämna något större intryck efter sig. Det är stor skillnad på att höra och att lyssna.
Höra; ljudvågorna går in i örat och registreras i hjärnan. Man hummar instämmande till svar utan att direkt fundera över vad man håller med om.
Lyssna; att faktiskt engagera hjärnan, tolka ljuden och fundera på vad orden som sägs egentligen betyder. Kanske inse att vännens påminnelse inte bara är tjat om ett oviktigt spel utan också en underliggande omtänksam fråga om allt är bra eftersom jag inte spelat.
Att lyssna i tro är att gå ännu ett steg längre, då behöver vi inte bara koppla in hjärnan utan även öppna hjärtat och låta det vi hör få rum därinne. Vad är det egentligen som Jesus försöker säga oss? Hur kan vi ta det till oss och låta det leda till en förändring inom oss.
Det kan kännas enkelt att döma mannen i söndagens evangelium, tycka att han var girig och bunden vid sin egendom och sina pengar. Men kanske var han bara som vi ofta är: trygg i det liv han levde, det han hade, det han kunde kontrollera. Och det där extra steget Jesus ber honom ta, att släppa taget och lita på något större, det blev för mycket och han gick sin väg bedrövad.
Det är lätt att tänka att berättelsen handlar om pengar, men kanske kan det lika väl handla om något annat som vi gärna håller hårt i, som vår självbild, tryggheten i det invanda eller vår vilja att ha kontroll. Saker som i sig inte är fel, men som kan stå i vägen för att vi verkligen ska kunna lyssna till Gud. Det Jesus säger är en uppmaning, men också en inbjudan: Släpp det som håller dig bunden och gör plats för Gud istället!
Vi är nog många som gärna vill lyssna på Gud, men på våra villkor. Vi vill helst att tron ska gå hand i hand med det liv vi redan lever, att vägen mot Guds rike inte ska störa vår vardag alltför mycket. Kanske är vi rätt lika mannen i evangeliet. Vi vill leva rätt, göra gott, vara generösa. Och det ju är bra, men Jesus nöjer sig inte med det. När han säger ”Kom och följ mig”, så visar han att det handlar om mer än moral. Det handlar om tillit. Om att våga lämna det som binder oss, kontroll, pengar eller status, och i stället leva i förtröstan och tillit till Gud.
Men vem kan lyckas med det? Vem kan då bli räddad? Vi frågar med lärjungarna och får samma svar: För människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt.
Det är däri trons hopp bor. Vi människor kan inte med hjälp av våra handlingar komma in i Guds rike, men för Gud är ingenting omöjligt. Gud ger inte upp om oss och även när vi likt mannen går bort bedrövade så fortsätter Guds kallelse att ljuda.
Att lyssna i tro handlar inte om perfektion utan om riktning. Om att inte bara höra orden utan våga ta dem till sig. Om att så gott man kan försöka släppa tron att man själv kontrollerar sitt liv och istället lita på Gud. Om att mitt i vårt vardagliga brus av ljud och notiser lyssna efter Guds röst, som ständigt kallar oss till sig.
Ida Andrae,
präst