Kärlek innebär att använda språket som formar Guds rike

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till ­varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.

Säg, hur har du det med kärleken i dag? En gammal svensk schlager som jag lite oväntat börjar nynna på medan jag kämpar med orden i min text. Det är tid att välja och jag söker efter det som ger hopp om att vi tillsammans kan få det att hända. 

I berättelserna om Jesus och de första ­kristna finns en spänning mellan gudsriket och världens ordningar, mellan Guds vishet som med ­världens ögon är en dårskap. Att vara en del av gudsriket handlar inte om att distansera sig från världen utan att gå ännu närmare, att älska och engagera sig i världen, som Gud älskar.

Världens makter är ett sätt i Bibeln att beskriva det som hotar livet, som begränsar och förminskar oss som människor. Världens makter är det som skiljer oss åt – från varandra, talet om att det finns ett vi och dom. Att det är skillnad på människor.

Jag vill se med hoppfull blick, se ett ­samhälle som i mycket är gott. Vi lever i en fungerande ­demokrati med fria val och med ett starkt skydd av yttrandefrihet. Samtidigt vet vi att frihet, mänskliga rättigheter och fred aldrig uppnåtts utan kamp och motstånd, att det goda vi har också behöver värnas och upprätthållas. För det finns det som ­hotar livet.

Det skymmer allt tidigare om kvällarna nu. Det finns en glidning mot mörker. Att vår tid är en tid då människor beskrivs som en belastning för samhället. Orden – språkbruket som plötsligt gör ett sätt att tala rumsrent. Ord är bärare av värderingar, ett sätt att beskriva verkligheten som gradvis får fäste och vi vänjer oss. Vänjer oss vid det dunkla, utvecklar ett mörkerseende.

Innan nazismen fick makten genom folkets fria val pågick en språkkamp på gatorna och i medierna i Tyskland, där ordens innebörd sakta försköts. Den som fångat detta mest övertygande är för­fattaren och litteraturvetaren Victor Klemperer, som i sin bok skriven i dagboksform i hemlighet under nazisttiden, skildrar hur orden långsamt tillåts byta innebörd: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Är det möjligt att inte vänja oss vid mörkret? Att inte bli uppgivna eller vara naiva? De första kristna valde fred. Trots förföljelser gjorde de inte motstånd med våld, men de fortsatte att tala och tystnade inte, fortsatte att forma gemenskaper. Att älska, helt gränslöst.

Vi vill sällan konflikt och vi kan anpassa oss till den grad att vi överger vår medmänniska och därmed också oss själva. Kärlek utan sanning blir banal och att älska är inte detsamma som att ständigt vara följsam. 

Kärlek innebär ibland att ta strid, att göra val och att göra motstånd. Att ifrågasätta ett språk och ett tal som gör skillnad på människor. Att berätta en annan berättelse – använda språket som formar Guds rike. Att ställa frågan om vad som är rotfästet i mitt eget liv. Det som inte går att förhandla eller kompromissa bort.

Säg, hur har du det med kärleken i dag?