Förlåtelsen tar inte bort ­behovet av att utkräva ansvar

Genom försoningsprocessen med samerna och händelserna i Visby stift har frågor om förlåtelse och försoning fått förnyad skärpa. På det korta utrymmet jag har till för­fogande vill jag dela några tankar utifrån tre perspektiv: allmänmänskligt, bibliskt och teo­logiskt.

Allmänmänskligt eller antropologiskt gäller att människor begår fel. Vi gör felsteg som inte bara drabbar oss själva. Sam­tidigt är vi moraliska subjekt som kan ta ansvar för våra fel. Det är en del av den mänskliga värdig­heten att erkänna fakta, ta in konsekvenserna, kliva fram och be om ursäkt eller förlåtelse, sona brottet, ställa till rätta och söka försoning.

En ursäkt eller bön om för­låtelse ersätter inte (för)soningsarbetet. Människovärde och mänsklig värdighet innebär till och med att det är en mänsklig rättighet att bli dömd för ett ­begånget brott. Rättvist naturligtvis.

Bibliskt är Första Johannesbrevet 1:9 centralt: ”Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att Gud förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” Vi har löftet att Gud förlåter. Därför är förlåtelse alltid möjlig.

Det är dock inte detsamma som att släta över synden och dess konsekvenser. Buden gäller, säger Jesus. I Bergspredikan skärper han dem till och med, samtidigt som han påminner oss om dömandets allvar: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.” Glöm inte flisan och bjälken (Matteusevangeliet 7:1–5)!

Detta tillsammans med det kända Jesusordet om vem som får kasta den första stenen ­(Johannesevangeliet 8:7) skulle kunna tolkas som att inget ansvar för felsteg kan utkrävas. Åtminstone inte i kyrkan, där vi förutsätts veta att vi alla är syndare. Men då skulle den som felat ju berövas sitt moraliska ansvars­tagande och därmed en del av sin mänskliga värdighet!

Jesus behandlar kvinnan som anklagas för äktenskapsbrott på ett annat sätt. Herrarna har släpat fram henne för att dömas och straffas, medan de har låtit den andra parten, mannen, gå fri. ”Den som är fri från synd ska kasta första stenen” blir således en dom över de självrättfärdiga som i det här fallet vränger rätten efter sina patriarkala normer. Kvinnan däremot upprättas i sin mänskliga värdighet och som moraliskt subjekt när Jesus säger till henne ”synda inte mer” (8:11). Det är inte moralkaka utan bemyndigande.

Jesus är mer intresserad av människors lidande än av deras synder. Han älskar syndaren, inte synden. Genom ord och handling bryter han den onda spiralen av synd, skuld och vedergällning och lidandet den skapar. Därför är evangelierna fulla av berättelser där förlåtelse och helande går hand i hand.

Teologiskt hjälper aposteln Paulus oss på traven: ”Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer” (Romarbrevet 5:20). Nåden kommer trots någonting, trots splittring. Den återförenar liv med liv, jaget med sig självt.

”Vi anar att något genomgripande, totalt och villkorslöst krävs av oss, men vi gör uppror mot det, försöker undkomma det och vill inte se dess löfte,” som Paul Tillich beskriver det i det fortfarande läsvärda kapitel 19 i boken På vacklande grund.

Att drabbas av nåden är inte att göra framsteg i din moraliska självkontroll – även om just det mycket väl kan vara en frukt av nåden – utan det dramatiska ögonblicket då du i tvivel och förtvivlan helt enkelt kan acceptera det faktum att du är accepterad. I denna drabbning, i detta accepterandets ögonblick, segrar nåden över synden. Orden nåd och synd må vara främmande för många; verkligheten de beskriver finns likväl i varje människas liv.

Nåden är så kraftfull att Luther kan säga Pecca fortiter, sed fortius fide et gaude in Christo – synda tappert, men än tapprare tro och gläds i Kristus. Detta är inte moralisk relativism utan insikten att vi alltid är simul iustus et peccator, rättfärdiggjorda och syndare på samma gång.

Det är motsatsen till mottot: Innan jag kanske gör fel gör jag hellre ingenting. Luther talar om en kristen människas frihet och mod genom nåden. Så föds lusten att tjäna Gud och nästan i kärlek.

Coram deo, inför Gud, är vi försonade genom Kristus. Coram hominibus, inför människor och inför skapelsen, behöver vi sannings- och försoningsprocesser som kan inkludera dom och straff. Våra fängelsepräster vet mycket om det.

Ändå kan det bli fel med nåden. ”Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende,” skriver Dietrich Bonhoeffer i Efterföljelse. Bortslumpad förlåtelse och tröst, nåd som av kyrkan öses ut, tanklöst och ­lättvindigt, nåd per automatik – det är något annat än den ­drabbade nåden som Tillich ­talar om.

Ett säkert igenkänningstecken är detta: billig nåd rättfärdigar synden, inte syndaren. Det blir låt-gå i stället för efterföljelse och lärjungaskap. Den dyra ­nåden är dyr därför att den kallar till ­efterföljelse och den är nåd därför att det är Jesus Kristus som kallar oss, menar Bonhoeffer. Att vara barmhärtig är att ha en blick för lidande och att bemyndiga till ett liv där nåden frigör till efterföljelse.

Ulrica Fritzson och Magnus Abrahamson är två präster som har skrivit om förlåtelse och försoning. Även Teologiska kommitténs två volymer Tala om för­soning och Liv i försoning kan ­rekommenderas.

Antje Jackelén,
ärkebiskop