Guds vind blåser vart och hur den vill

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Nånstans älskar jag när den spanske diskjockeyn släpper lös sig själv i Julio Iglesias Quiere Mucho på högsta volym när brudparet väl satt på ringen och den mycket spanske fotografen klänger på min axel och viskar "one more kiss" och gör mig osäker för en sekund.

Och hur marskalken tappar asken ringarna låg i och tärnan börjar gråta och svärfar svettas för mycket av en kanske given anledning och det blir knäpptyst när jag säger: Låt oss be för dem som nu lovat älska varandra tills döden skiljer dem åt och hur alla ber med i Vår Fader som de fått som fusklapp.

Och hur allting slutar i musik, kyssar, svett, glädje, utspillt vatten, uttorkade barn, utsikt, blickar, törst, längtan, fotografier, medelhav och en tolvåring som kommer fram till min svettpöl och säger "det här var den roligaste vigsel jag varit på". Nånstans älskar jag det.

Så lyder min sammanfattning av några år som kyrkoherde i Spanien och nu senast vikarie på Mallorca. Som hemma fast utomlands, är Skuts slogan. Den är så där, tänker jag. Är det hemma som är normen? Ibland har jag tänkt att det i stället borde heta som utomlands fast hemma, för jag tror framtiden anas i utlandskyrkans församlingar. I dess styrkor och svagheter.

Jag har jobbat några år i en kultur där det viktiga var att det inte blev fel. Nu börjar jag bli gammal och därmed trygg i att det blir fel. Jag är orsak till några, men ändå.

Rädslan för att det ska bli fel låser kreativiteten. Det vet varje lyckad idrottsledare.

Så. Det får bli fel. Ofta, inte minst i liturgiska sammanhang, blir det dessutom helt rätt när det blir fel. Roligt, avspänt och fokus på det som är större än prästens eventuella briljans eller trohet mot kyrkohandbokens exakta formuleringar. Kolla, prästen är en vanlig människa!

Biskop Erik Eckerdal la till ett personligt pronomen när han bad instiftelseorden vid mässan i samband med kyrkomötets öppnande. Han sa dig, på en plats där kyrkohandboken är tyst. Det blev en kort debatt över hans tilltag att göra ett tillägg. Hur kan en biskop avvika från handboken samtidigt som hen visiterar församlingarnas efterlydnad?

Skjut inte biskopen, tänker jag. Låt i stället visitationerna bli ett samtal om balansen mellan kontinuitet och förnyelse.

Nu läser jag Joel Appelfeldts avhandling om dopet som hantverk och minns alla gånger jag försökt överrösta ett skrikande barn för att handbokens ord ska höras. Författaren skriver om liturgisk kreativitet med kyrkohandboken som ram. Det är ett befriande uttryck. Närvaro och trygghet är nyckeln till gudstjänster och kyrkliga handlingar.

Handbokens styrka är just som en ram, men det måste finnas en rymd i den. En rymd som tillåter att människan är viktigare än orden. I den ögonblickliga närvaron ryms sanningens ögonblick.

De spanska vigslarna gick för övrigt bra. Alla blev gifta trots att post-it-lappar med namnen blåste bort, tärnan svimmade, brudparet stod på fel sida om varandra och förbönen improviserades.

Alla vigslars höjdpunkt var välsignelsen. Om inte förr så blev det riktigt allvar då. Vem säger nej till Guds välsignelse? För brudparen tror jag det blev som en inandning av Guds löfte om närvaro i den framtid deras löften uttalat.

Vad är det som konstituerar en helig handling? Visst är det Anden, inte bokstaven? Guds vind som blåser vart och hur den vill.

Gunnar Sjöberg