Krönika. Coronakrisen är inte bara rädsla och förlust. Den får oss också att pröva hur vi vill leva med varandra och vad vi värdesätter mest. Antje Jackelén skriver om hopp i oroliga tider.
Om vi frågar oss hur vi ska vara kyrka i coronatider är det självklara svaret: genom att vara just kyrka och ägna oss åt den grundläggande uppgiften – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Formerna behöver ändras, innehållet förblir detsamma.
En samhällskris med sådana dimensioner som den vi nu är inne i har de flesta av oss inte upplevt. Vi har mest hört berättelser och sett bilder och filmer om andras samhällskriser. Samtidigt vet vi att våra förmödrar och förfäder har varit med om många kriser och katastrofer på död och liv – och att kyrkans bön har burit fram oändligt mycket nöd under århundradens gång.
Vi påminns om det när vi nu under fastetiden ber med litanians ord: ”För alla synder, för lögn och vidskepelse … för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand … för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. Bevara oss, milde Herre Gud.”
När pesten härjade i 1520-talets Europa skrev Martin Luther i skriften Om man bör fly från en dödlig farsot om vårt ansvar som medmänniskor i en samhällskris. Dödstalen var skyhöga och snabb och samordnad kriskommunikation ganska begränsad, men grundtankarna har fortfarande relevans:
Vi har en plikt att värna om varandra som medmänniskor. Det sker bland annat genom att lyssna till medicinska råd, inte ta några onödiga risker och använda sunt förnuft, vara omdömesgill alltså. Luther betonar också att vi har ett särskilt ansvar att se till samhällets mest sårbara. Och i allt ska och kan vi leva i förtröstan på Gud.
I denna förtröstan stärks vi genom Guds ord och sakramenten. Gud ser med förbarmande på oss i vår svaghet, sänder tröstens ande och ger oss kraft att trotsa djävulen – det vill säga de krafter som vill splittra, bryta ner och låta feghet och ondska segra över det goda.
Snart står vi inför långfredagens kors och ser upp mot den korsfäste Kristus som bär sin corona, törnekronan. ”Hans sår gav oss bot,” (Jesaja 53:5) kommer vi att höra i långfredagens gammaltestamentliga läsning. Vi vet om livets seger över döden. Och om att ingenting, varken liv eller död, kan skilja oss från Guds kärlek.
”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” De orden ur Andra Timotheosbrevet (1:7) betyder just nu särskilt mycket i kyrkans världsvida gemenskap.
Om vi lever utifrån evangeliets ord, i förtröstan på Guds kraft och med trohet i uppdraget, så vågar jag lita på att mission sker. Guds vägar till människors hjärtan är aldrig stängda.
Vi kan hjälpa varandra att omvandla vår oro till kärlek. Coronatid är inte bara orostid. Den är också besinningens tid och lärandets tid. Hur vill vi egentligen leva med varandra? Vad är det allra mest värdefulla för oss? Hur bygger vi upp och underhåller vår andliga motståndskraft?
Hur lär vi oss leva med mer ovisshet än vi är vana vid? Om vi kan göra så radikala omställningar av vårt liv för virusets skull, vilka omställningar kan vi då göra tillsammans för klimatet, om bara viljan finns?
När det gäller arbetet i våra församlingar har alla biskopar gett pastorala råd i sina stift. Rådslag mellan biskopar och med prostar och kyrkoherdar har intensifierats. Krisledningen arbetar på.
Jourhavande präst på 112 och genom chatt på nätet har förstärkts. Råd om beredskap i begravningsverksamheten har getts. Samarbetet i civilsamhället med kyrkan som partner håller på att stärkas.
Det grundläggande budskapet från biskoparna är: håll i gång med de anpassningar som behövs. Låt oss hjälpas åt så att budskapet om vår kyrka inte blir ”Svenska kyrkan ställer in träffar och nattvard”. Utan låt oss se till att vi får en rapportering som visar att Svenska kyrkan fortsätter med gudstjänstlivet och att församlingarna sporrar varandra till att hitta nya sätt att föra ut evangeliet i ord och handling. Må många goda exempel delas framöver.
Vi vet ju att vi kan ställa om. Under flyktingsituationen 2015/16 gjorde de allra flesta församlingarna ändringar i sitt arbete, frivilliga strömmade till och nya relationer byggdes. Nu är utmaningarna annorlunda. Men visst kan vi visa flexibilitet, hantera
osäkerhet och visa initiativkraft.
Tillsammans är vi kyrka. Och vi vet att vi behövs just i krisens tid som bärare av hopp, en hamn för oro, en röst i förbön och en kompass för moral och det praktiska handlandet. Det ska prägla både den enskilda och den gemensamma själavården också under dessa prövande tider.
Alla biskopar är överens om att gudstjänstlivet ska fortsätta – med församling så länge det inte finns några inskränkningar som gör det omöjligt och med lämpliga anpassningar. Även om möjligheten att samla människor reduceras till ett minimum är det fortsatt viktigt att klockorna ringer vid gudstjänsttid, att texter läses, böner beds, och så vidare.
Och glöm inte sångens och musikens tröstande, stärkande och uppbyggande kraft! Ljuset i fyrtornet behöver skötas, särskilt i oroliga tider. Våra kyrkor är heliga miljöer och en stabil plats för många. Låt dem vara öppna, trygga och tillgängliga så mycket det bara går.
Vi har redan samlat erfarenhet av gudstjänster och andakter via digitala medier. Den erfarenheten kommer oss nu till godo när vi behöver mer av dessa kommunikationsformer. Nu gäller teologiskt sund fantasi!
Att stå kvar och hålla fast vid evangeliets uppdrag är i sig ett undervisande och lärande. Samtidigt fortsätter arbetet med det systematiska programmet för lärande och undervisning. Kyrkomötets appell till alla stift och församlingar om detta gäller.
Många församlingar har redan gjort anpassningar i det diakonala arbetet genom att organisera hjälp för särskilt utsatta och sårbara grupper. Media kommunicerar gärna sådana goda exempel. De ger hopp och inspirerar till fler initiativ.
Ett stort antal evenemang till förmån för faste-aktionen har nu fått ställas in eller skjutas på framtiden. Samtidigt blir inte nöden i världen mindre och vår egen kris får inte göra oss okänsliga för andras nöd.
Årets motto för fasteaktionen visar sig nu vara synnerligen välvalt: Stå på modets sida! Kanske kan vi hjälpas åt att nå dem vars livs- och konsumtionstempo nu har dragits ner och be dem att skänka tankar, böner och pengar till det arbete som Act Svenska kyrkan gör?
Om vi lever utifrån evangeliets ord, i förtröstan på Guds kraft och med trohet i uppdraget, så vågar jag lita på att mission sker. Guds vägar till människors hjärtan är aldrig stängda. Med aposteln Paulus ord kan vi säga till varandra: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.” (Romarbrevet 12:12.)
Antje Jackelén
ärkebiskop
