Låt oss djupdyka i Guds längtan för oss och för hela världen

Den pågående pandemin har inneburit många olika saker i våra liv. För egen del har en större avskildhet varit en hjälp för den dagliga, andliga läsningen.

Kartusianmunken Ludolph av Saxens bok Vita Christi har jag länge hört talas om. Verket skrevs under 1300-talet som en hjälp till meditation över Jesu liv och till efterföljelse. Den är oerhört detaljerad och Ludolph citerar många betydande kyrkofäder (tyvärr är det glesare med kyrkomödrar).

I den ignatianska vägledningstraditionen återkommer alltid Ludolphs bok i berättelsen om hur Ignatius av Loyolas liv förändrades från en längtan efter flärd, världslig upphöjdhet och ära till att vilja tjäna Kristus och medmänniskan.

Ignatius var även han i ofrivillig avskildhet när han som ung fått ena benet krossat i krig. Ett år var han konvalescent. I slottet där han vårdades fanns bara två böcker, varav den ena var just Ludolphs. I boken mötte han inlevelsebönen som kom att bli ett av de redskap som Gud använde för att förvandla hans liv.

Han lärde sig att leva sig in i bibeltexterna med hjälp av fantasin och alla sinnen. Där mötte han Kristus, den sanna Vägledaren, och upptäckte efterhand den andliga urskillningens konst.

Ignatius är bara en i raden i kyrkans historia som Gud förvandlat från upptagna egon till tjänare av andra.

Ignatius satte sig ner två gånger varje dag och såg tillbaka på timmarna som gått tillsammans med Kärlekens Gud för att i någon mån få syn på hur han svarat på Guds tilltal och uppdrag – när hade han varit öppen och följt Kristus och när hade han glömt Gud och följt sina egna begär. Han ville det som Jakob ropar om i söndagens text: Bli ordets görare och inte bara dess hörare, annars tar ni miste!

Ludolph visar vilken skatt kyrkan bär i den rika tradition som våra systrar och bröder genom århundraden lyssnat in och som de överlämnat till oss att använda.

Det är en stor glädje att Svenska kyrkan nu ska satsa på lärande. Ludolph påminner oss om att lärande är mycket mer än huvudets kunskap. Undervisning och övning i bön och andlig urskillning är minst lika viktigt.

Till detta behöver vi avsätta tid i våra församlingar men också söka frimodigheten att göra det. Kanske kan pandemin hjälpa oss även här. Vi kan ändå inte fortsätta som vanligt just nu. Låt oss använda tiden till att djupdyka i Guds längtan för oss, sin kyrka och hela världen.

Jag hörde en präst säga att alla som ber och mediterar flyr världen. Jag hörde någon annan säga att kyrkan lika gärna kunde vara ett politiskt parti då språket är lika världsligt och frågorna desamma.

I en levande tro hör förstås allt samman. Om inte bönen och lyssnandet till Gud är i centrum finns en risk att vi går vilse i världen och börjar putsa på guldkalven igen och allt det som leder oss bort från ett liv i tjänande – makt, kontroll, egoism.

Å andra sidan – om bönen och lyssnandet inte leder till kärlekshandlingar så är det ingen sann bön. Jag glömmer min Vän och den förvandlande relation som allt handlar om.

Att allt hör samman är just vad Jesaja säger i dag. Bönen och gudstjänsten är meningslös och stum om den inte är kopplad till barmhärtighet. Samtidigt visste Jesaja att det är Gud själv som initierat och ständigt bjuder in till både bön och gudstjänst och att dessa mötesplatser är källan till all barmhärtighet och kärlek.

Anna Alebo
präst