Det här vill vi att predikan ska ge oss

Berith Sonning, biträdande rektor vid Strömbäcks folkhögskola, Umeå:

"Jag har varit kristen sen tonåren och lyssnat på predikningar i väldigt olika sammanhang – frikyrkor, EFS och Svenska kyrkan. Hur man predikar i de olika sammanhangen kan skilja sig åt, men generellt riktar man i frikyrkan mer in sig på det känslosamma.

Jag tycker inte om när predikan spelar på människors känslor och försöker skapa stämningar utan riktigt innehåll. Det är en form av manipulation och långt ifrån vad Bibeln vill förmedla.

Det känslosamma är däremot bra när predikan talar till mitt inre, berör min vardag och den situation jag befinner mig i. När predikan utmanar mig kan det också bli känslosamt på ett bra sätt. Predikan utmanar när den väcker frågan: Är det något jag behöver förändra i mitt liv utifrån bibeltexten? Då blir jag drabbad av predikan.

De här två delarna – att bli berörd och utmanad – är viktiga delar i en predikan. Den tredje är att få lära sig något nytt. Predikanten har läst på och kan något om kontexten. Vi får kanske en förklaring till ett ord i grundtexten och bibelordet får en ny dimension.

När det gäller utmaningen så är det en balansgång att ge den på ett hanterbart sätt. I Carlskyrkan pratar vi mycket och miljö och hållbarhet, och det är lätt att duka under när man ser hur förskräckligt allt är. Därför är det bra om predikan kan inspirera till att ta det där lilla steget åt rätt håll. Förmedla att ingen kan göra allt men alla kan göra något – då är evangeliet befriande.

Jag tänker också att vi i kyrkan över lag har en hög bekännelse och mycket att leva upp till. Det finns en risk att fokusera på idealmänniskan och idealtillståndet så att människor inte vågar visa sin sårbarhet och svaghet. De vågar inte komma till kyrkan och lyssna till evangeliet. Därför tycker jag att den som predikar måste våga vara sårbar, förmedla att det här är jag och jag får plats i det här sammanhanget trots att jag är så bristfällig. Predikan måste vara förankrad i predikantens eget liv, annars blir det bara ord. Predikanten måste predika till sig själv också.

Jag är en person som tycker mycket om symboler och symbolhandlingar. Och jag tänker att det är något man kan använda sig mer av. Man kan ha gått i kyrkan och hört utläggningar av samma bibeltext hundra gånger. Det blir så vanligt att man inte riktigt förstår innebörden. Men om vi som lyssnar får göra något med kroppen eller om den som predikar agerar på ett särskilt sätt, då tar man in budskapet. Som på långfredagen när vi skrev på lappar saker som var betungande i våra liv och sedan spikade fast dem på korset. Det sätter sig mer i kroppen än om nån bara säger att Jesus dog för våra synder.

Jag är lekmannapredikant själv, och en gång skulle jag predika om kvinnan vid Sykars brunn. Jag funderade: Vad ska jag säga, hur ska jag få folk att förstå hur ohyggligt radikalt det var att Jesus talade teologi med en kvinna, en frånskild kvinna från ett folkslag vars tolkning av tron var en annan än judarnas? Till slut kom jag på att det inte var bara vad jag skulle säga utan också vad jag hade på mig. Så före predikan klädde jag mig som en muslimsk kvinna, med hijab och allt. Jag såg hur folk drog efter andan!

Jag predikade om den här berättelsen och om hur Jesus såg kvinnan som en person bortom alla attribut. Att vi människor stoppar in varandra i fack, men om man ser med Guds ögon kan man ta bort allt som sitter på ytan. Så tog jag av mig och var min vanliga person under. Jag vet att det gjorde starkt intryck."

Klara Johansson, juridikstudent, Örebro:

"Jag har sjungit i Olaus Petri ungdomskör, OPQ, i sex år, och det är under de högmässor då kören är med som jag brukar lyssna på predikningar. Eftersom jag är i kyrkan för att sjunga, så är musiken den viktigaste delen för mig. Men predikan är också ganska viktig, eftersom den är ett långt inslag då det inte händer något annat. I de andra delarna av gudstjänsten går det ganska fort och det händer lite saker hela tiden, men just i predikan är det lätt att tappa bort lyssnaren om man inte gör det intressant.

Därför är det viktigt att predikanten får till det på ett bra sätt. Oftast tycker jag att predikan ligger på en bra nivå – det brukar inte vara svårt att förstå. Däremot kan det vara olika hur intressant och inbjudande det är att lyssna.

Det handlar om det rent retoriska, om prästen gör ändringar i tonläget så det inte blir för monotont. Men sen kan det också bli inbjudande om predikan, som ofta handlar om ett större ämne, även gör nerdykningar i det som är konkret och lätt att ta till sig.

En bra predikan ska gärna relatera till mig och mitt liv, till exempel handla om samspel mellan människor och hur man behandlar andra. Och sen är det ju trevligt som lyssnare om man känner att predikan väcker tankar man inte funderat på tidigare.

En predikant som jag gillar lite extra mycket utgår ofta från en berättelse eller en historia. Det är bra, för då får man en röd tråd att hålla sig i."

Erna Roos, före detta biblioteksråd, Göteborg:

"Jag är uppvuxen i en oerhört gammalkyrklig bygd. Vår kyrkoherde, som också blev min konfirmationslärare, hörde till de allra strängaste och det påverkade mig djupt. Jag var ett läraktigt barn och en kristen tills jag lämnade kyrkan när jag var ungefär 30 år. Enligt den gammalkyrkliga traditionen ska man bli förkrossad och det blev jag aldrig. Jag hade kvar min tro men var borta från kyrkan i 20–25 år. Sedan kom jag in i en annan trosriktning som ändrade min inställning och i någon mån mitt liv.

Nu går min man och jag i kyrkan varje söndag, även om det under pandemin ofta varit digitalt. Det var tekniskt och konstigt först, men sen hittade vi Skara domkyrkas webbgudstjänster. Strålande! Vi gick dit digitalt varje söndag, satt i var sin fåtölj framför tv:n och tände ett ljus.

De gammalkyrkliga predikningarna har präglat mig för livet. De var svårbegripliga och oerhört bundna vid texten, prästen hänvisade från bibelställe till bibelställe. Det drog inga skaror till kyrkorna men det fanns mycket positivt i det också.

Jag har fortfarande referenser till gammalkyrkligheten i hur jag ser på predikan. För mig är predikan mittpunkten och kärnan i en högmässa. Det är rimligt att texterna återspeglas och att predikan är ett starkt undervisande moment. Predikan kan vara 10 minuter lång, eller 15 om vederbörande har något att säga. Hellre det än 3 minuter av självbespegling. Jag vill att predikan ska rikta in sig på oss som är där för att få intryck och lära oss. Och jag tror inte att man uppnår det genom att använda pronomenet ”jag” hela tiden och meddela församlingen anekdoter, egna cancersjukdomar och personliga berättelser.

Dessutom: de senaste tio åren ungefär har prästerna gått över till att säga ”jag tänker” i stället för ”jag tror”. När en god vän prästvigdes höll jag tal och sa att hon inte behöver säga ”jag tänker”. För det förutsätter vi faktiskt att hon gör.

På Septuagesima hörde vi en av hovpredikanterna, Bertil Reimer. Evangelietexten är inte lätt, men han gick igenom den riktigt ordentligt med hänvisning till den grekiska originaltexten. Inte på något tungt sätt utan så att han fick oss att förstå. En svår text och en väl förberedd predikan som gav insikt – det gjorde verkligen intryck.

Jag vill att predikan ska påverka mig, men jag påverkas mer intellektuellt än känslomässigt. Jag är förståndsinriktad. Visst kan jag få tårar i ögonen, men det är viktigare för mig att ha fått något att gå hem och fundera över. Om jag lär mig bara en ny sak av predikan så räcker det gott.

Henrik Zetterqvist, församlingspedagog, Göteborg:

"Innan jag konfirmerade mig hade jag ingen större relation till kyrkan. Det var där det började. Efter det har jag varit aktiv i min församling Askim som konfaledare, jag har suttit i kyrkorådet, läst teologi och nu jobbar jag som församlingspedagog.

En bra predikan kan vara viktig, sen är inte alla predikningar det tyvärr. En bra och nyttig utläggning är för mig när jag kommer ut ur kyrkan och tänker: Nu har jag fått med mig nånting, det här kan jag tänka på när jag möter människor. Det kan också vara en text som jag hört predikas över jättemånga gånger men den här gången blev jag utmanad i hur man kan tolka och tänka kring den.

Jag behöver inte hålla med om predikan för att den ska vara bra. Den väcker ju känslor, och det behöver inte vara dåligt. En predikan jag inte håller med om får mig att motivera varför jag inte håller med, och då har jag fått ut något av den.

Vissa predikningar bottnar i ett avancerat teologiskt resonemang, och det ställer krav på predikantens pedagogiska förmåga. Lyckas predikanten inte förklara så faller predikan ju platt hur intellektuellt utmanande den än må vara. En viktig faktor för att bli känslomässigt berörd av en predikan, däremot, är nog att predikanten genomstrålar något slags trovärdighet. Att den som pratar verkligen bottnar i, och tror på, vad den säger. I själ och hjärta. En kombination av dessa torde vara en fullträff.

Upplevelsen att ”nu pratar prästen om mig” har jag inte haft så mycket på högmässor utan mer på kvällsandakter på konfaläger. Det kan ha med ålder att göra, att prästen anpassar sig till målgruppen. Men också att man är mer känslomässigt mottaglig på läger. Lite mer öppen än när man bara dyker in i kyrkan en söndagsmorgon lite halvtrött och tänker på måndagen.

När jag var 18 år och nybakad student började jag läsa teologi och tänkte att jag skulle bli präst. Men jag kände ganska snart att jag inte var mogen för det, än i alla fall. Tanken på att själv predika blev lite läskigare efter att jag pluggat teologi. Dels förstår man hur svårt det kan vara, att en text kan betyda väldigt mycket. Det känns som ett väldigt ansvar. Dels tror jag att de som lyssnar förväntar sig mer från mig om de vet att jag pluggat teologi.

En präst berättade för mig att de i församlingen brukade prata om predikan efteråt på kyrkkaffet, och att nya präster kunde bli oroliga över det. Att stå till svars för vad de sagt. Och visst ställer det krav på prästen att kunna förklara sig. Men det höjer nog kvaliteten på predikan också."

Anders Karlsson, diakoniassistent i Tavelsjö församling:

Jag är uppvuxen med kristna föräldrar som tog med mig till bönhuset. Bönhusföreningen hade bestämt att präster i Svenska kyrkan och predikanter från EFS och Frälsningsarmén var välkomna, så det var lite blandad kompott. Sedan har jag gått i gudstjänst mer eller mindre hela mitt liv, utom en period i gymnasietiden.

Helheten i gudstjänsten betyder förstås mycket, med sånger och psalmer och liturgi. Men för mig är predikan väldigt viktig, för i predikan kommer Kristus till oss genom ordet. Och jag vill uppleva ett tilltal från Herren själv. Något som sätter in mig i Kristi kropp här och nu. Som berör mig och kanske också utmanar mig. Kärleksfullt men också med en uppmaning att göra det goda.

Predikan måste ha ett klart och tydligt avstamp i söndagens texter. Det är min grundinställning. Sedan utifrån det så får det komma tankar som både tilltalar och utmanar. Om man kan lyssna alert och ta till sig budskapet handlar också lite om sättet att tala, predikantens sätt att uttrycka sig. Märker jag att prästen är berörd själv av det han eller hon pratar om, då är det lättare att det berör mig också. En i och för sig god intellektuell utläggning över en text, men som inte har berört den som predikar, det har jag svårare för. Predikan ska kännas i både tanken och kroppen.

Det finns präster och predikanter som håller på för länge. Om det börjar bli omtugg kan jag tappa tråden. Ambitionen att vara fullständig och täcka in så mycket – det finns en fara där. Bättre att försöka hålla sig till ett huvudtema.

De predikanter som betytt mest för mig är författare. Gunnar Edman var den som fick det att gå ihop för mig att man kan vara både naturvetare och kristen. Och hans bok Att bara vara – evangelium i rymdåldern fick mig att upptäcka hur fantastisk skapelsen är och att den vittnar om Gud på så många sätt. Naturen och klimatet blev betydelsefulla för mig; vi behöver rikta om våra liv och bevara vår planet i stället för att förstöra denna underbara skapelse.

Förutom Gunnar Edman har även Magnus Malm betytt mycket. Båda dessa författare och predikanter har hållit ihop de tre trosartiklarna till en helhet, samtidigt som kristologin varit central för dem. Som det står i den nicenska trosbekännelsen, Kristus var med och skapade världen. För mig är det viktigt att kyrkan predikar om skapelsen och helheten också.