Martin Lönnebo lämnar en stor skatt åt oss alla

Biskop Martin Lönnebo har lämnat oss. Efter sig lämnar han inte främst ett tomrum. Tvärtom lämnar han åt oss en katedral fylld av levande ljus, av konst och toner, av liv och rörelse, en oändlig katedral med många rum, med plats för meditation och andlig vägledning, för vandring och stillhet.

Åt oss lämnar han en skatt­kista, ett slitstarkt pärlband av texter och handlingar, av tankar och verktyg, en skatt av nydanande teologiska texter, men också av djuplodande skönlitteratur, av vardagskrönikor i tidningar och tidskrifter, av andlig vägledning, psalmer och böner.

Det är en skattkista öppen för alla, för barn och för gamla, för kyrkfolk och okyrkliga. Men kanske viktigare än texterna är skatten av enkla redskap att gestalta frågor och längtan, bön och hopp, tillit och tillhörighet, med. En skatt som rymmer allt från kyrkornas ljusbärare till frälsarkransen.

I botten av skattkistan ligger biskop Martins egen väv av förundran och förtröstan, av nyfikenhet och hemhörighet. Inte många av oss ges nåden att bära så mycket frukt, inte många delar så generöst med sig av den frukt de får bära.

Vi möttes för 40 år sedan på ett seminarium om kristna i Mellanöstern och en vänskap, ja mer än så, en själsfrändskap uppstod. Han blev min vägledare i skapelsens underverk och världsalltets andliga rymder och jag hans vägvisare i den tidiga kristenhetens ­sökande och i öknens vishet.

Båda sökte vi oss till dem som hade något att säga om vikten av och vägen till ett odelat hjärta. I sin roman Det odelade hjärtat (1993) låter han oss möta några av filosofihistoriens mästare, Platon, Cusanus, Kant och inte minst visheten själv, Sofia. Själv mötte jag dem i Makariosklostret i Egypten och i öknens tänkespråk, ett möte som blev ­början på min forskning, först utgiven som Ett odelat hjärta (1984), en liten text Martin skrev ett förord till.

Frågar man efter hemligheten i hans liv, stavas den förtröstan, den bergfasta tillit till Guds oändliga nåd och barmhärtighet som bär över bråddjup och befriar till en öppenhet mot allt och alla, till en kärlek som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Tillit, i dag en bristvara, bar honom genom livet.

När Martin Lönnebo fyllde 60 år fick han en ökenvandring i present av Linköpings stift. Även jag deltog i vandringen.

När vi på tredje dagen av vår vandring mellan Antonios- och Paulosklostren i Egypten – ­efter att ha gått vilse och ­utmattade och uppgivna, utan något att dricka i öknens hetta – gick längs avgrundens rand för att ta oss ner i en djup ravin, upprepade Martin psalmistens ord ”Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg”.

Hans ord, ja hela hans väsen, var tröst och uppmuntran. Inte billiga hejarop, men en tillit så djupt grundad att ingen och inget kunde rubba den.

För biskop Martin hängde allt samman, ingenting var utanför, hela universum, hela historien, allt levande, allt sökande, alla frågor och svar, allt hängde ihop. Ingenstans fanns minsta utrymme för polarisering och oförenlighet. Polemik och kritik var ­honom främmande Det var mer av simul än av sola, mer av på samma gång än av allena, för att tala med Luther.

Långt innan klimatkrisen blev uppenbar för alla stred han i ord och handling för miljön, inte bara av omsorg om oss, utan grundat i en djup respekt för skapelsens enhet och helighet.

Men det var i arvet från östkyrkan vi verkligen möttes, det var på pilgrimsfärder till Antonios den store och Paulos eremiten i Egypten, och inte minst till pelarhelgonet Symeon i Syrien. Det var i samtal om etiopisk liturgisk poesi, om heliga dårar och askesens frukter och faror. Det var i läsningen av den tidiga kyrkans mystiker, Origenes, Gregorios av Nyssa och Isak syriern, i läsningen av Dostojevskij, Vladimir Lossky och Olivier Clement, och kanske framför allt i mötet med Evagrios av Pontus, det utgående 300-talets lärare i själavård.

I Evagrios undervisning om övning, frihet, kärlek och skådande, fann Martin grundbultar till Frälsarkransen, det som kom att bli hans största gåva till svensk andlighet, en gåva som tagits emot långt utanför kyrkans murar.

Onsdagen den 26 april, biskop Martins himmelska födelsedag, är ingen sorgens dag. Vi vet att han, befriad från den förgängliga kroppens smärta och sönderfall, med glädje sjunger med i änglarnas eviga lovsång.

När jag prästvigdes av ­biskop Martin, på en dispens han sökt och beviljats – jag uppfyllde nämligen inte kraven – fick jag av ­honom det lilla breviariet, den tunna vykortstora skrift som många präster fått vid sin prästvigning.

Varje morgon ber jag med ­honom breviariets morgonbön: ”Så som dagen kommer och ger liv och lust, så må ditt rike komma till oss, du, min Gud, mitt allt. Ödmjukt prisar jag dig, du, Upphöjd över varje mänsklig tanke. Jag tackar dig Fader att du skapat mig till människa, gett mig jorden och himlen till hem och i dopet vigt mig till kristen. Jag är din för evigt, och du är min. Jag ber dig: Gör mig till människa och kristen helt efter Kristi sinne. Rena genom din Andes eld, mitt medvetna och omedvetna, tankar, planer, beslut, ord och gärningar. Välsigna mig idag med Andens nio frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, ­godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbesinning.”

Samuel Rubenson