Skärp blicken för de godheter som finns i spåren av varje dramatisk händelse

Det finns ett citat av den finlandssvenske poeten och psykoanalytikern Mikael Enckell, som jag alltid bär med mig.

”Det finns händelser och upplevelser vilka tränger in i individens tillvaro

med så massiv kraft, att de för kortare eller längre tid bryter ner dess hittills gällande vanliga kategorier.

Som ett slags biografiska supernovor lyser de över livsförloppet

med ett så våldsamt sken att de synes förbränna allt i sin omedelbara närhet”.

Jag tänker på detta våldsamma sken när jag läser om påskdagens händelser. Det är ett myller av människor som rusar omkring i evangelietexten.

Kvinnorna som ska försöka bevara den lilla värdighet som finns att uppbringa kring Jesu kropp – de möter en ängel vid graven, och sedan springer de mot platsen där övriga lärjungar befinner sig.

Vaktstyrkan som misslyckats med vaktandet rusar åt ett annat håll – till översteprästerna, som i sin tur konsulterar de äldste, och alla verkar vara inne på skademinimering och PR-strategier.

Ståthållaren ska hållas utanför skandalen: att graven är tom.

Dementier. Breaking news. Möten. Dammet yr och det är nästan omöjligt att få till en helhetlig bild av skeendet. Den biografiska supernovan har ställt allt på huvudet. De som var glada nyss är oroliga nu, och vice versa.

Hur ser verkligheten ut när dammet har lagt sig? Vem är förtvivlad då och vem är lycklig? Vem är rädd och vem har förtröstan?

Vi tror ofta att katastrofer kommer med dunder och brak, och att det goda sipprar in långsamt och hänsynsfullt. Men ibland förbränner det goda allt i sin omedelbara närhet, och vi kan inte se det goda förrän det gått en tid.

Jag tänker att det måste ha varit så för alla som fanns runtomkring Jesus död och uppståndelse. Totalförvirrat. Att alla irrade omkring med hjärtat pickande i bröstet utan att riktigt veta om de skulle vara rädda eller euforiska.

De hade drabbats av en biografisk supernova. Ingen kan komma till en redig slutsats omedelbart efter en sådan. De vanliga kategorierna måste först brytas ned, och det är otäckt. Men med tiden kan det nya livets konturer skönjas. Med tiden blir det nya vårt hem.

Jag tror att detta är en mycket viktig uppgift för kyrkan just nu: att med trons besinning vandra genom de brända fälten och skärpa blicken för de godheter som finns i spåren av varje dramatisk händelse – också de som sker i vår tid.

Att inte ge oss förrän vi hittat dem. Att ge vidare av det vi kan urskilja. Kristen tro bär på en trotsighet och en benhård envishet när det gäller den här sortens hopp. Det kristna hoppet är varken plyschmjukt eller verklighetsfrämmande.

Men det finns en blygsel eller en försiktighet kring att prata om detta, upplever jag. Det kristna hoppet …  Man vill inte framstå som naiv eller ”dumfrälst”. Man vill inte ropa halleluja i tid och otid, för då riskerar man att bli betraktad som en dåre. Och det är svårt att tala om de små och stora godheter man kan se, när händelser också kommer med katastrofer för andra.

Det är en balansakt, sannerligen. Man måste väga sina ord.

Men låt oss göra det. Nu är vi här – vi är påskdagens människor 2024. Både i Bibeln och i samtiden finns de dramatiska händelser, som kullkastar de hittills gällande kategorierna.

Vad ser du? Hur ser uppståndelsens kaos ut i din närhet? Vad kändes som en katastrof men visade sig vara en välsignelse? Var brakar godheten in i vår tid?

Camilla Lif