Meditation är andlig träning för hjärnan

”Jag, Johannes Klimakos, född i denna stad, i dag trettio år gammal, rätt och slätt en människa som folk är mest, antar att för mig lika väl som för en tjänsteflicka och en professor ett högsta goda är ställt i utsikt, vilket kallas en evig salighet.” Så skriver den danske filosofen och teologen Sören Kierkegaard om sitt existentiella sökande. Under en produktiv period mellan 1841 och 1855 skrev han ett 40-tal böcker där han uppmärksammar tre grundläggande vägar i sökandet efter ett högsta goda.

En hedonistisk väg, där det högsta goda består i njutning och behovstillfredsställelse. Denna väg är förknippad med en materialistisk grundsyn, där mänskligt liv går att reducera till fysiska, psykiska eller sociala krafter.

Den andra vägen är intentionell, där det högsta goda är behovstillfredsställelse i kombination med skapande och gestaltande av en livsvision. Den intentionella vägen bygger på en holistisk människosyn. Människan har en fri vilja. Hon är mer än en biofysisk organism som bara tar emot och bearbetar sinnesintryck.

Den tredje grundläggande vägen är transcendent. Här består det högsta goda i välbefinnande i form av helhet och djup mening. Helhet i betydelsen att människan är delaktig i verklighetens yttersta dimension, och den djupa meningen gestaltas av villkorslös kärlek. Denna väg bygger på en metafysisk uppfattning, det vill säga att människans fundamentala drivkraft kan inspireras av den eviga och absoluta skaparkraften.

I denna text vill jag visa att den kontemplativa metoden kan främja vårt transcendenta sökande. Metoden är inte unik för oss nutidsmänniskor. Enligt neurovetenskapen har vi samma grundläggande fysiska, affektiva och kognitiva strukturer och funktioner som andra homo sapiens genom tiderna. Därför utgår jag från antagandet att olika kontemplativa modeller har ett liknande grundmönster med fem viktiga komponenter.

Den första komponenten är förundran. Människan har en öppenhet mot en transcendent dimension bortom den empiriska. Under upplysningstiden efterlyste den tyske filosofen Immanuel Kant en tydlig skiljelinje mellan verklighetens empiriska och transcendenta fenomen. Han hävdade att empiriska fenomen uppvisar tid- och rumsegenskaper och kan beskrivas på ett klart och tydligt sätt. Transcendenta fenomen, däremot, existerar bortom våra åskådningsformer och kategorier och är omöjliga att beskriva på ett vetenskapligt sätt.

Är det möjligt och tillåtet för oss nutidsmänniskor att gå bortom den empiriska dimensionen? Finns det ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången”? Är vi mer än bara biofysiska organismer i ett vibrerande fält av mörk materia och mörk energi? Är vi enbart utrustade med förmågor att kunna förstå och förklara fenomen i den empiriska dimensionen eller har vi också förmågor att kunna reflektera över vår ontologiska belägenhet och tillskriva våra liv existentiell mening?

Kierkegaard menar att vi har kapaciteten att söka efter andra dimensioner. Han skriver: ”Skulle jag önska mig något så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheter.” Bibeln berättar om människor som var öppna mot Gud. De gjorde bruk av möjlighetens lidelse. I Psaltaren 63 kan vi läsa: ”Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land.”

Kierkegaard berättar om Abrahams lidelse, om hur Abraham stängde av sitt ”jordiska förstånd” och med tro – den högsta formen av innerlighet – utforskade den transcendenta dimensionens vidunderliga landskap. Abrahams öppenhet mot verklighetens yttersta dimension gjorde honom motiverad att utveckla sitt andliga liv.

Den andra komponenten är förenkling. Fysiska och psykiska övningar kan rensa en människas medvetande från dess vardagliga innehåll. De fysiska övningarna kan vara dans, till exempel dervischernas rörelser, och förminskningen av sinnesintryck, till exempel att befinna sig i ett mörkt rum. Psykiska övningar kan vara inre stillhet, till exempel buddhistisk meditation och ortodox mystik.

Den senantike munken och teologen Dionysios Areopagita menade att det är nödvändigt att koppla bort sinnesintryck, tänkande och vilja för att kunna delta i verklighetens yttersta dimension. Nästan 800 år tidigare ansåg den antike filosofen Platon att själen kan skåda det högsta goda genom att släppa kontakt med sinnena och det logiska tänkandet. Den medeltida franciskanske teologen Bonaventura skriver i Själens resa mot Gud att själen kan renas av både estetiska fenomen och noetiska, det vill säga fenomen som medvetandet själv har skapat. Under 1500-talet ansåg den spanske karmelitmystikern Johannes av Korset att ”själen kan rena sig och frigöra sig från alla föreställningar och bilder”.

Några forskare inom neurovetenskapen menar att meditativa övningar kan åstadkomma en förändring i hjärnans affektiva och kognitiva strukturer och funktioner.
Daniel Goleman och Richard Davidson skriver i Stillhetens styrka: vetenskapen om meditation att det är möjligt att åstadkomma en förändring av hjärnans limbiska system och särskilt dess amygdalakärnor.

Frågan är om det är möjligt för nutidsmänniskor att släppa sina åskådningsformer och kategorier för att kunna förnimma det heliga, verkligheten som den är i sig själv. Måste medvetandet tömmas på sitt vardagliga innehåll för att vi ska kunna förnimma den eviga skaparkraften? Det som uppenbarar sig för det tomma medvetandet är det rena Varat, en verklighet som går att uppleva men inte beskriva.

Inspiration är den tredje komponenten. Med inspiration menas en omedelbar kontakt mellan en människa och verklighetens yttersta dimension. Människan upplever djup beröring, sublima och intensiva förnimmelser. Hon känner hur hon får ande och liv.

Religiösa och filosofiska traditioner använder olika bilder för att beskriva denna djupa beröring. I Bibeln kan vi läsa om Moses möte med en brinnande buske som säger: ”Jag är den jag är”. (Andra Moseboken 3:14). I Höga visan kapitel 1 kan vi läsa: ”Kyssar må han ge mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin.” Den antike diktaren Pindaros skriver: ”Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg, då vandra vi i förklarat ljus och ljuvt blir livet.”

Kärleken är en transformerande kraft. En återkommande föreställning inom religiösa och filosofiska traditioner är att kärleken kännetecknar denna omedelbara kontakt mellan människor och verklighetens yttersta dimension.

Den fjärde komponenten är förvandling. Människan får en djup känsla av existentiell mening och vördnad för allt liv.

Bibeln berättar om Moses förvandling på Sinai berg. ”När sedan Mose steg ned från Sinai berg … visste han inte att hans ansiktes hy hade blivit strålande av att han hade talat med Gud.” (Andra Moseboken 34:29) Paulus uttryckte sin förvandling med orden: ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Galaterbrevet 2:20) Den medeltida historien berättar om Franciskus av Assisi som förvandlades från Assisis ”playboy” till ”Guds lille fattige”.

Slutligen, den femte komponenten: handling, en gestaltning av villkorslös kärlek. Människor visar omsorg genom att se andras lidande, känna andras lidande, vilja befria andra från lidande, föreställa sig hur andra kan befrias från lidande och lindra andras lidande.

Denna typ av omsorg kan åskådliggöras på olika sätt, till exempel i berättelsen om den barmhärtige samariten. Hjalmar Gullberg fångar denna omsorg i dikten Förklädd Gud när han skriver: ”… lägger som himmelsk läkning för djupa själasår, en vän, fri från beräkning, sin hand i vår, synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd – då sitter vid vår sida en gud, förklädd.”

Dessa fem komponenter – förundran, förenkling, inspiration, förvandling och handling – leder till andlig växt, det vill säga helhet och djup mening. Vår brottning med verklighetens ontologiska belägenhet och existentiella utmaning driver oss bortom vetenskapens domän och in i möjlighetens domäner, där vi finner kontemplationen.

Jag menar att den kontemplativa metoden är en rimlig och hållbar väg mot inre andlig växt och därmed mänsklig blomstring.

Ted Harris