Medmänsklighet handlar om vilka ideal vi bär på

Uppe i korets tak hänger den ständiga påminnelsen om lidandet i världen i form av ett gigantiskt krucifix. Den sargade, lidande och döende kroppen som med sina nedfällda ögon bevittnar allt som sker nere i kyrkan där jag nu jobbar. Oavsett vilka känslor som tar plats i kyrkorummet, barndopets glädje, konsertbesökarens uppsluppenhet eller begravningens sorg, så hänger han där och talar med sin eviga tystnad.

Det gör förstås något med rummet att ha denna kropp så närvarande. En kropp som berättar en sanning om människan och världen: att livet innebär lidande. En sanning som vi aldrig kommer kunna komma ifrån hur mycket vi än försöker.

Jag har en vän som fick för sig att en höst för många år sedan cykla till södra Frankrike. Han hade köpt tält, utrustning och en bra cykel. Efter ungefär en vecka, när han precis kommit till Tyskland, vände han om. Varför? För att han kom på att hur långt han än cyklade kunde han inte komma bort från sig själv. Varje tramptag som togs i en förhoppning om att lämna sig själv bakom förde honom bara närmre insikten om att det är en omöjlig uppgift.

Jag känner igen mig i det där cyklandet. För det fanns en tid då jag nästan varje dag längtade efter att vara någon annan. Vem? Vem som helst, bara någon bättre. Någon som inte hade alla sprickor och sårigheter som jag bar på. Någon som med lätthet kunde vandra genom livet och som kände sig hemma i sig själv och sin vardag.

Det jag längtade efter var helhet, men kom aldrig fram till det. Man blir aldrig av med sig själv. Man är den där sargade kroppen i korets tak och det enda man kan göra är att lära sig att se på sig själv med den ödmjukhet och värme man förmår uppbringa.

Den farligaste tanken för medmänskligheten just nu är tanken på helhet. Vi ser den tanken överallt nu: i världens konflikter, i debatten kring det pågående klimatkollapsen, i samtalen kring transpersoners rättigheter och i de interna politiska skeendena i vårt land för att nämna några exempel. Det finns en tanke på ett ideal, en renhet och ett tillstånd där ”allt är bra”.

Det är en farlig tanke. Farlig för världen, men framför allt farlig för vår medmänsklighet, för vår syn på den andre och vår nästa. För vems fel är det att samhället, gemenskapen eller jag själv inte uppnår idealet? Det måste ju vara någon annans fel förstås. Så uppstår syndabocken, den som ska utplånas, den som förvägras rättigheter, den som är problemet och motståndaren till den tänkta helhet som vi aldrig kan uppnå.

Jag tänker på Judas. Den ständiga syndabocken som i över tvåtusen år burit skammen och som fått ta skiten för att endast ha varit en liten del i den eviga berättelsen om att ingen går hel ur det här. Den sanning som vi bekänner varje söndag i våra kyrkor. Den sanning som den sargade kroppen i korets tak berättar för alla som blickar upp i de höga valven.

Att vi lever med en tanke om ett perfekt tillstånd, ett tillstånd av helhet, gör att vi aldrig kommer överens med de sprickor och sår som vi alla bär på.

Medmänsklighet handlar inte först och främst om vilka gärningar vi gör, om vi vänder andra kinden till eller inte. Det handlar om vilka ideal vi bär på. Medmänsklighet handlar om insikten att vi alla är delar i en sargad kropp och det bästa vi kan göra är att se på oss själva och varandra med den ödmjukhet och värme vi förmår uppbringa. Att se människan. Inte den hon skulle kunna bli, utan den hon är. Med sina brister och sår.

Fakta: Trettonde söndagen efter trefaldighet

Tema: Medmänniskan

Texter: Femte Moseboken 15:7–11
Romarbrevet 13:8–10
Matteusevangeliet 5:38–48
Psaltarpsalm 103:1–6

Liturgisk färg: Grönt