Midsommarstångens kors uppmanar till kärlek

Så närmar sig åter midsommar. Svensk naturromantik som jag älskar av hela mitt hjärta. Ja, midsommar fyller mig med en salig blandning av dröm, kärlek och vemod.

Ibland harmonierar inte kyrkoåret lika bra som annars med naturens växlingar. Just till midsommar är det så. Den hedniska förkristna traditionen fångar bättre mitt intresse. Jag dras starkare till midsommarstången än till korset eller kyrkgången. Nu slår det mig här i eftertanke vilket vackert kors midsommarstången faktiskt är.

Korset som uppmanar till lek och kärlek.

Shakespeare skaldar på temat ”en midsommarnattsdröm”, och Tolkien berättar om konungens återkomst. Jag bokstaverar lite sökande inom mig en midsommarnattsdröm om kärlekens återkomst. Jag gillar det. I midsommar passar det bra med mystik.

Jag påminner mig om att kärlek är närvaro. Den doftar, smakar och växer när vi delar den med varandra. Den får oss att se hur ofattbart vacker en människa är när hon blir sedd av en annan människa och hur gränslös lyckan kan kännas när ömheten för en annan människa väcks.

Plötsligt och oväntat går jag gärna en andra mil för min oväns skull och glömmer det egna besväret när kärleken tagit sig in. Allting väger så lätt, till och med pengar, ära och makt, jämfört med lyckan att få känna och ge kärlek.

Jag skulle inte vara så säker på det om jag inte prövat att vandra i kärlekens ökentrakter. Om jag inte var hungrig efter kärlek. Kärleken är som en sång, en vind, eller en brusande älv. Eller varför inte som en kastad pil på väg mot sin måltavla. Den spränger murarna mellan mig och andra och mellan mig och döden.

Jag tror att min midsommarnattsdröm om kärlekens återkomst uttrycker den längtan och det sökande som följt människor genom tiderna. Längtan efter kärlek, sanning och evigt liv. Kanske är kärlek, sanning och evigt liv samma sak.

Det går inte att skilja kärlek och relation från varandra. Relation och kärlek kan slå rot i tystnaden och stillheten. I min midsommarnattsdröm ingår en djup önskan om egen tid tillsammans med Gud, varför inte just ute i naturen. När jag blundar och koncentrerar mig söker jag bland minnena och fram tonar bönen jag en gång fick av min själavårdare, prästen Lars-Åke Lundberg. Han skrev den en sommarkväll på Möja i Stockholms skärgård:

Låt mig fyllas
Gud
av din tystnad
där du gör mig lyssnande
till dig
i mitt eget inre
där du i tystnad sagt att du bor
såsom du bor i varje människa
och i allt liv

Maria Hjortstorp
sjukhusdiakon