Min maktlösa begränsning öppnar för det gudomliga

Foto: Mikael M Johansson

Längtan efter att få barn delas av många runt om vår jord, men att bli förälder är inte en självklarhet för alla, skriver Carl Henric Svanell i veckans Eftertanke.

Det finns stunder när bibelorden träffar hjärtat som en pil och både förnuftet och känslan är samstämda. När tron ger kraft som en kärleksfull smekning, är betryggande och kravlös.

Det finns de stunder då tron tydligt väcker till engagemang och lust att göra något. Att det jag fått uppleva måste komma andra till del.

Sen finns de situationer då en massa frågetecken kring trons bidrag i mitt liv överskuggar allt annat.

Abraham får, genom en stark bild om de oräkneliga stjärnorna, ett löfte om att hans ättlingar ska bli talrika. Genom tre monoteistiska världsreligioners tradition lyfts han fram som en förebild i tro, vilande i förtröstan när frågorna hopar sig.

Det berättas om att Abraham var barnlös, och att han undrar varför.

Längtan efter att få barn delas av många runt om vår jord, men att bli förälder är inte en självklarhet för alla.

För många är det en lång kamp, en längtan som kan vara obeskrivlig. Att inte finna en partner, att inte kunna bli gravid, att förlora sitt barn under pågående graviditet, att ingenting ser ut att vara biologiskt avvikande men att det ändå inte händer. Det är, för att använda bilden med de oräkneliga stjärnorna, så många som kämpar och längtar.

Carl Henric Svanell
präst

Ibland kan jag bara inte förmå att ta emot de genuint omsorgsfulla orden.

I de stunder när tron inte ger den kraft så som jag kanske är van vid eller önskar, kan andras välvilliga försök att komma med uppmuntran ibland falla platt. Jag minns också situationer när mina ord har känts fattiga. I kyrkan och i stora delar av samhället är vi så fästa vid att hoppet ska förkunnas att vi ibland famlar omkring eller inte tycks veta vad hoppet egentligen är i den givna situationen.

Ibland kan jag bara inte förmå att ta emot de genuint omsorgsfulla orden.

På korset uttömmer Jesus sig med orden ”min Gud, varför har du övergivit mig?”. Det är stundtals också mina ord. Jesus är uppgiven och kapitulerar. Sen dör Jesus, efter att ha överlämnat sin ande i sin Faders händer. Där manifesteras trons kraft. I känslan av övergivenhet sker ändå ett överlämnande.

Bland alla stjärnor på himlen finns vi som efter ofrivillig väntan och kamp fått ta emot barn.

Jag lever inte i tron att det som här blev min påskdagsmorgon per definition är tröst för den som just nu kämpar, längtar eller fått besked att det inte kommer att gå.

Eller att den som är bedrövad över att Gud inte fysiskt griper in i hans eller hennes sjukdom, alltid är mottaglig för en reflekterande utläggning om bibliskt helande.

Jag skriver dessa rader för att trons kraft också speglar trons komplexitet. Smärta, sorg, tro och tvivel upptar mycket av vårt existentiella tanke- och känsloutrymme, också i relation till vem jag är i ljuset av den heliga berättelsen.

Det arbetet kan ingen av oss göra åt en annan människa. Jag har behövt ta mig igenom det, och kommer behöva göra det igen.

Det många däremot brukar minnas i hopplösheten är de personer som med sitt mod och sin tid haft orken att stå ut vid vår sida. Ibland närvarande med sin tystnad.

Upptäckten av min maktlösa begränsning, att bryta isoleringen och lämna vidare när jag inte kan mer, är erfarenheter av gudomligt ögonöppnande.

Fakta: 19:e efter Trefaldighet – Trons kraft

Andra årgången: Första Moseboken 15:5−6
Första Timotheusbrevet 6:11−12
Johannesevangeliet 9:1−7, 24−39
Psaltaren 73:23−26, liturgisk färg grön

Taggar:

Eftertanke

Senaste artiklar