Om jag hör rösten ur elden kan jag hålla mig vid liv

Foto: Mikael M Johansson

Min egen öken-erfarenhet viskar en annan sanning i mig.

Veckans eftertanke av Susanne Dahl.

Det är en märklig vinter. Gården vid mitt hus är isig, grusig och grå. Stora vattenpölar ligger kvar efter regn och töväder. Det skulle kunna vara slutet av mars men det är januari. Det här är inte en Västerbottensvinter. Men det är så här det är just nu.

Jag går en promenad längs med Ume älv. Hur stilla den ligger där, men under ytan rör sig vattnet i strömmar. Ett liv som pågår, om än fördolt. Jag går inte ensam här. Vi är många som försöker fånga lite dagsljus, men det här är årstiden då dag och natt flyter samman. Då ljuset inte är helt urskiljbart från mörkret.

Hur flytande och dunkel tiden blir. Dagar i ett skymningsljus med små öppningar av vintersol. Och tillsammans förundras vi över eldröda himlar och pärlemormoln som vi fotar och delar med varandra i flödet. Det är så där vackert och ödesmättat som det kan kännas inför början av ett nytt år, då så mycket ligger öppet och ännu oskrivet. Så mycket som är hopp och tillit, men även en ängslan inför det som väntar. En oro för den stora världen, för mitt eget veka liv.

Mera motvilligt än nyfiket gläntar jag på dörren för att lämna julledighetens lugn och stiltje. En långsam inandning som för att ta sats inför de kommande dagarna. Livet och världen som fortsätter sin rörelse, fortsätter att ta var och en av oss i anspråk. Men ännu vill jag gömma mig en stund, hålla in stand by-knappen. Ett önskat vänteläge under en filt i soffan.

Och jag ser mig själv i älvens stilla vatten, jag speglar mig i vattenpölarnas grå.

Min egen stiltje, mina egna trånga tankar som så ofta rör sig i samma banor. Och de sanningar jag tror mig äga och så väldigt lite jag ändå vet. Det stillastående vattnet i mig. Så mycket som ger sken av att vara rörelse, men det är samma vatten som cirkulerar likt algoritmernas förutbestämda flöde. Samma rörelse. En rundgång av tankar.

Det stillastående vattnet i mig. Så mycket som ger sken av att vara rörelse, men det är samma vatten som cirkulerar likt algoritmernas förutbestämda flöde.

Denna längtan efter liv. Längtan efter urskiljande och klarhet. Att skilja ljus från mörker. Dag från natt. Sanning från lögn. Längtan efter liv som sätter i rörelse. Som ger hopp. Som får oss att våga gå, i tillit till att något gott väntar. Ett land av mjölk och honung. Att ökenvandringen ligger bakom oss. Att det är nu det vänder.

Mose har gått upp på berget för att möta Gud och han har hört rösten ur elden och töcknet. Han har tagit emot budorden och förbereder sig nu inför att avsluta sitt uppdrag. Mose kommer aldrig att få se det förlovade landet, men han blev den som fick se och höra Gud tala. Att höra Guds röst ur elden och fortfarande vara vid liv. Hur är det möjligt?

Min egen öken-erfarenhet viskar en annan sanning i mig. Att jag behöver höra rösten ur elden för att hålla mig vid liv. Rösten från en som vill mig väl. Ljuset i ansiktet som lyser emot mig. Det som får mig att hoppas. Sätter i rörelse. Denna längtan efter liv. Och det är min egen tomhet och brist som ropar i mig. Ropar efter dig.

– Tala till mig ur elden. Tala ljus in i mitt dunkel. Tala tröst in i all ängslan. Gör mig levande igen.

Och över oss välver sig himlar i eldrött och guld. Kanske som ett tecken att ökenvandringen ligger bakom oss. Att det är nu det vänder. Det är min bön. Mitt hopp.

Susanne Dahl
studentpräst

Fakta: 2:a efter Trettondedagen – Livets källa

Tredje årgången:

Femte Moseboken 5:23−27

Hebreerbrevet 2:9−10

Johannesevangeliet 5:31−36

Psaltaren 19:2−7

Liturgisk färg: Grön

Taggar:

Eftertanke