Så länge stenarna tiger är det vi som måste sjunga

Vad slags sånger sjunger en sten?

1966 fängslades Rubin Hurricane Carter för ett rånmord med tre döda på Lafayette Grill i hemstaden Paterson, USA. Fängelsestraffet blev slutet för hans boxningskarriär vilken enligt de flesta skulle ha lett till en världsmästartitel.

Hurricane stod hela tiden fast vid sin oskuld som senare också skulle bevisas. Det är bortom allt rimligt tvivel att Hurricane föll offer för ett rasistisk rättsystem. Efter 19 år i isoleringscell hävdes hans fängelsestraff och åtalet togs aldrig upp igen.

Under en tv-intervju lyftes frågan om hur han hade varit som fånge.

– Nej, nej, svarade Hurricane. Det där har ni helt missförstått. Jag har aldrig varit fånge. De låste in mig i isoleringscell, men jag var aldrig deras fånge. Jag vägrade att bära deras fångkläder och jag åt inte deras fångmat. Jag har aldrig varit fånge.

Hurricane hade insisterat med våld att bära sin kostym i fängelset. Det var detta som föranledde isoleringscellen.

Hade han bara betett sig som en fånge så hade han fått vara ute bland de andra internerna. Det hade jag gärna varit, sa Carter, men jag var ju inte fånge.

Så han satt i sin isoleringscell tills kostymen sprack i sömmarna, revs upp och allt han bar kring kroppen var trasor. Men det var hans kostym. För Hurricane var det en fråga om rättvisa och värdighet. Och att inte vara fånge.

Men vad slags sånger sjunger en sten och vilka sånger sjungs när cellväggarna svarar stumt? Hur sjungs jubelsången i svettiga lakan klockan fyra på morgonen dagen efter beskedet att du mist jobbet och du ännu inte orkat berätta för din partner som sover bredvid?

Vilka melodier klingar himmelskt när du i din församling inte vågar berätta vem du älskar för du vet att det priset är för högt? Hur sjunger stenarna om hösten i din trädgård när du inte haft ett enda uppdrag sedan i mars?

Vilka sånger bor i pappkartongen med vin du aldrig mer skulle köpa och aldrig mer skulle dricka ur? Hur sjunger den som sitter tyst när sammanhanget förtrycker?

Vi är på den plats i det kyrkliga året då vi talar om tacksamhet och sjunger jubel. Dagar av eftertanke över allt det vi kan vara tacksamma över, tacksamhet över saker som vi fått oförtjänt, gåvor. Men vilket jubel kan en sten sjunga?

En poetisk snickarson från Nasaret kommer ridande på en åsna. Det är dags nu, viskar människorna till varandra. Det är dags nu.

Så tar de av sina fångkläder och lägger ut dem på vägen framför snickarsonen där han rider fram. Vi var ju aldrig fångar, sjunger de yrvaket och uppjagat.

De sjunger om fred och upprättelse. De sjunger allt högre om en verklighet som ligger under, över och bakom det som vi lite slarvigt misstar som verklighet.

Det skrämmer de ängsliga. Det skrämmer männen med vetabästskäggen som tycker att fångenskap ändå innebär en tydlighet och en trygghet. Fyra väggar och en brits som gör det lätt att lokalisera sig och förstå tillvaron.

– Säg åt dem att sluta sjunga, säger de åt snickarsonen.

Och det är då han säger det: Om de tiger kommer stenarna att ropa!

Men vilka toner tar en sten?

Tacksamhet är en ödmjukhet så starkt förankrad och genuin att den kallas stolthet. Du är Guds gåva! Till människor runt omkring dig och inte minst till dig själv. Det är dina ögon och ingen annans som bländas när dörren till isoleringscellen slås upp.

Det är ditt hjärta som slår när dina läppar möter din älskandes läppar även om männen med vetabästskäggen misstycker. Var stolt! Det är din kropp som bär upp kanhända trasor, men den bär inte fångdräkt! Du är fantastisk! Var stolt! Vi är så väldigt väldigt tacksamma för att du finns.

Så sjunger stenar.

Men så länge de tiger måste vi sjunga.

Och det är långt mellan glädje och glättighet.

Kent Wisti
stiftsadjunkt för mission och konstnär