Stenarna talar på Stora Sköndal

Nio stenar med Margareta Melins ord på.

Med kärnordsvandringen på Stora Sköndal förvaltar prästen David Melin sitt arv — och skapar något helt eget.

– Men här är ju en till sten! Vad fin!

Några skogsvandrare hejdar sig framför ett oväntat fynd. De böjer sig ner lite för att läsa två meningar i graniten: I dig lever vi och andas. Du lever och andas i oss.

Nio stenar med textade sentenser fungerar denna högsommardag som glada överraskningar för den som råkar gå förbi. Men i början av september kommer det att finnas skyltar, kartor och kanske även en app som ger förklaringen: Det rör sig om en så kallad kärn-ordsvandring. En pilgrimsled på Stora Sköndal söder om Stockholm, med författaren Margareta Melins kortfattade tankar inblästrade i natursten.

Den som placerat ut dem är Margaretas näst yngsta barn, prästen David Melin. Han möter Kyrkans Tidnings fotograf och reporter framför Kristinahuset på Stora Sköndal. Det ligger på en gata som fått namn efter hans farmorsfar Herbert Widman, stiftelsens första direktor. David Melin, relativt nyanställd vid stiftelsens diakonienhet, är med andra ord beredd att bejaka sitt arv.

– Jag tycker mycket om att jobba med mammas texter, särskilt kärnorden. Det är fantastiskt roligt för mig att bära vidare det hon gjort. Hon är så bra, säger han.

Jag tycker mycket om att jobba med mammas texter, särskilt kärnorden. Det är fantastiskt roligt för mig att bära vidare det hon gjort. Hon är så bra. David Melin

Och ger sedan ytterligare en eloge till någon annan än sig själv:

– Sofia Olsson, Stockholms stifts pilgrimskoordinator, fick mig att tro på att jag kunde använda stenar till kärnorden. Jag ville ha något fysiskt, något med tyngd och som smälter in i naturen.

Kärnorden skrev Margareta Melin i början av 90-talet på uppdrag av Kjell Bengtsson, musikrektor på studieförbundet SKS, senare Sensus. Ordknappa, stilrent poetiska texter med anknytning till kyrkoårets söndagar och helgdagar. Olika musiker satte enkla toner till kärnorden så att de skulle kunna sjungas gång på gång, som taizésånger.

Och nu har alltså nio av kärnorden landat på Stora Sköndals mark, för enskild meditation eller gemensam vandring. David Melin säger att han ser kärnordsvandringen som en sorts mission. Förhoppningen är att människor utan några särskilda förkunskaper ska kunna ta till sig de öppet formulerade texterna.

Under coronapandemin har arbetet med att leda pilgrimsvandringar legat nere, men när han så småningom börjar om med dem tänker han inte hålla några betraktelser vid stenarna.

– Jag behöver inte tillföra något mer än min närvaro och en uppmaning till att vi går tillsammans i tystnad, säger David Melin.

– De här orden har en potential att sätta i gång något inne i den som läser. Då ska jag inte vara inne och styra. Det är finare om det som föds inne i individen får gro på sitt eget sätt.

När han visar kärnordsvandringen för Kyrkans Tidnings utsända går han i alla fall med på att sjunga några av kärnorden. Till exempel: Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd. Var ljus!

I gassande sol och trettio graders värme låter mörker och skugga visserligen som en bra sak, men nio dagar av tio kommer denna stens poäng att gå fram.

David Melin har funderat mycket över var stenarna ska ligga för att samspela på bästa sätt med omgivningen. Den sista ligger uppe på ett berg med utsikt över Drevviken. Texten är kongenial med platsen: Varför ser ni mot höjden? Himlen är inte där. Anden fyller vårt inre och himmelriket är här.

– Man får förhandla med sig själv om valet av plats och sätta det i relation till graden av tillgänglighet, kommenterar David Melin efter att vi bränt några kalorier på vägen upp.

Just denna sten hade han från början tänkt lägga någon annanstans, men ändrade sig efter ett råd från Stora Sköndals kommunikatör.

David Melins förtroende för andra gäller även förmågan att ta till sig det kristna budskapet. Ingen av stenarna innehåller orden Jesus eller Kristus. Det är medvetet för att inte blockera alla religionsallergiker. Men det betyder inte att Jesus förs åt sidan, menar han:

– Jesus predikar inte så mycket om sig själv, utom i Johannes-evangeliet. Men i de övriga evangelierna talar han mycket om Guds rike som finns mitt ibland oss och om den kärleksfulla handlingen. Jesus är väldigt viktig för mig, men processen att möta honom behöver vi inte skynda på. Den kan få ta tid.

Han vill att både kyrkan och kärn-ordsvandringen ska ge rum för människor att utforska sin egen tro och spegla den i det kyrkliga språket. Gud är helig – orden är det inte.

– Deras betydelser förändras. Men gudsmötet, den andliga upplevelsen som alla människor har förmågan till, är sig likt genom alla tider.

Tillsammans med Margareta Melin, i sommar 85 år, har David börjat skissa på texter till en kommande broschyr. Så här skriver han om hur pilgrimsvandringarnas betydelse förändrats genom tiderna:

I den kristna historien har pilgrimsvandring handlat om att vandra till heliga platser. Så som pilgrimsvandring praktiseras i dag i Sverige skulle jag säga att vi vandrar i det heliga och att den heliga plats som är vandringens mål finns inom oss.

Den som vill pröva detta på Stora Sköndal kan se fram emot cirka två kilometer tur och retur i den fysiska världen. Den inre sträckan återstår att upptäcka.

Fakta: Kärnordsvandring

Nio stenar med text av författaren och teologen Margareta Melin, utplacerade på Stora Sköndal.

Naturstenarna kommer från Ekerö, blästrade av en stenhuggare från Enskede.

En karta ska visa vägen. Planer finns även på en digital karta via en app i telefonen. Eventuellt kommer appen att kunna tända lampor vid aktuell sten och spela upp det sjungna kärnordet.

Initiativtagare är prästen David Melin vid Stora Sköndals diakonala enhet. Han är dramautbildad, har tidigare jobbat som skådespelare och varit pilgrimspräst vid Stockholms pilgrimscentrum i Tyresö.

Totalt finns 70 kärnord, tonsatta av 19 musiker. De knyter an till kyrkoåret. Gehrmans förlag har gett ut flera tonsättningar, bland annat i körsättning. Verbum har gett ut kärnordsboken Vindens barn.

Brita Häll

Foto: Lars Rindeskog