Teologiska rörelser i sjukdomens tid

Jag läste den här vintern tre romaner: Pesten, Döden i Venedig och Om våren. Tre män formulerar sig om sjukdom som ett tillstånd i världen, en belägrad stad.

När jag försöker frammana en bild för människan i pandemins vinter ser jag en böljande åker invid Mälarens strand, en urgammal kyrka och en ensam människa i bön. Vad har pandemin gjort med oss som troende människor och med våra relationer? Skulle det vara möjligt att formulera en teologisk rörelse i sjukdomens tid?

I den här texten samtalar jag med en diakon, en präst, en biskop, en imam, en pastor och en judisk församlingsmedlem om vad pandemin har gjort med förhållandet till oss själva, varandra och till Gud.

Vi lärde oss nya ord: som vi en gång lärde oss ordet tsunami.
Du sa: ’’Gud är alltid nära, men vi håller två meters avstånd.’’
Jag sa: Om vintern är Gud tyst.

En av mina käraste vänner har insjuknat i covid-19 och vårdas på ett sjukhus i Betlehem. Det fyller mig med något som jag inte riktigt kan förklara. Nadia och jag är lika gamla, våra döttrar är lika gamla.

Jag föreställer mig att det var svårt att hålla avstånd och allt det där, att munskydden klibbade fast.

En dag som präglas av oro talar jag med Maria Norberg som är präst i Fägre i Töreboda församling i Skara stift. Marias konfaträff börjar om en stund, den första fysiska träffen på hela våren. Hon säger att hon känner igen taken i alla konfirmandernas rum efter alla digitala träffar som de haft.

Frågan om var Gud finns i allt det här, är hela tiden närvarande för henne och för dem hon möter. Hon möter också tankar om att det som sker är ett svar på människans vanskötsel av skapelsen och att både covid-19 och klimathotet för oss närmare ”den yttersta tiden”.

– Vad ska jag tänka om det, och hur kan vi tala om det? Det finns ju som en föreställning i vår tradition, säger hon, men det är teologiskt svårt att möta.

– Med konfirmanderna lyfter vi alltid fram ett kyrie och ett gloria, något som de kämpar med och något de är glada över. Många unga är oroliga för framtiden, många är rädda för att de ska smitta sina äldre släktingar, vilket också har aktualiserat frågan om skuld och ansvar.

Hon ser också att bönen som kraftkälla har fördjupats och att det är enklare att tala om bön.

– Kanske har fler människor bett till Gud under den här tiden, fast vi inte har kunnat samlas till gudstjänst, säger hon.

Maria har en vänkrets i Thailand, där inkomstbortfallen för alla som lever av turismen är total. Familjer tvingas lämna sina hem, det finns helt enkelt ingen mat att sätta på bordet. När nu också själva pandemin kommer, blir det en dubbel börda.

Även på nära håll ser hon hur pandemin drabbar olika: de unga drabbas på ett sätt, de i yrkesverksamhet på ett annat, och de äldre på ytterligare ett sätt.

Att det faktiskt endast är en tredjedel av svensk arbetskraft som ”arbetar hemifrån” – och har möjlighet att ha möten via Zoom – är också en realitet i en jordbruksbygd. Alla som är verksamma i tillverkning, service, med transport och skola, i vård och omsorg, anläggning och skogsbruk arbetar precis som vanligt.– I bästa fall, säger Maria, och börjar röra sig ut mot sina väntande konfirmander, kan den här tiden föra med sig en skärpt blick för andras villkor och behov, en förflyttning från mig själv till mina medmänniskor.

Jag sms:ar med Nadias dotter i Betlehem. Hennes tillstånd är försämrat, hon vårdas i respirator nu. Anne, skriver hon, det enda vi kan göra är att be.

Kanske pågår det under pandemin en rörelse i relation till Gud, en djupare identifikation med Jesus som den lidande, ensamme och utsatte snarare än med hans förkunnelse och förmågan att hela och upprätta de sjuka?

Kanske tänker jag i termer av rörelser därför att Stockholms biskop Andreas Holmberg i sin avhandling Kyrka i ett nytt landskap (skriven före pandemin) tecknar och välkomnar en rörelse från kontroll till tillit, från att ta för givet till att berätta, från att prata om den grundläggande uppgiften till att fokusera på syftet, och från självtillräcklighet till beroende. Har pandemin stannat upp denna rörelse, eller bejakat den? Eller har frågeställningarna förändrats?

Göteborgs stifts biskop Susanne Rappmann, som jag lyssnade till vid ett seminarium som anordnades av Forum för prästvigda kvinnor, tecknar en lite annorlunda förflyttning.

Hennes valspråk är ”Vår Gud bär sår”, vilket ger vid handen både en kristologi och en människosyn. Men också en kyrkosyn. Hon berättar att hon fångades av en kristusgestalt på ett kloster i Peru: en Kristus som var klädd i kjol med mönster från inkafolkets högtidsdräkt och hade sex fingrar, en vanlig funktionsvariation bland ursprungsfolken.

– Mötet med Kristus som sårmärkt och med en imperfekt kropp, gör något med oss, inte minst i en tid av sjukdom och död. Jag tror att det är i det mänskliga som vår djupaste samhörighet finns.

Samtidigt anar hon i kyrkan i dag en helt annan rörelse som går från människor (läs: församlingsbor och besökare) till personalen och hon ser att ett allt större fokus läggs vid organisationsfrågor. En utveckling som skrämmer henne.

– Om vi hela tiden talar och tänker om oss själva som en ”idéburen organisation” eller som rutor i ett system, då kommer vi snart att börja tänka i rutor. Det ger oss en illusion av kontroll, när det i själva verket är brist på kontroll – modet att ge rum för det oväntade och att förhålla oss till det exakta nuet i ett rum – som är vår identitet, säger Susanne Rappmann.– Det är just under en flyktingkris, i en pandemi, vid en gudstjänst som spårar ur som vi prövas och blir till.

Susanne Stuedahl är diakon i Botkyrka församling. Hon tror också att den här tiden har skapat en rörelse inåt, och gjort något med vår integritet.

– Jag kommer aldrig att återvända till ett slentrianmässigt kramande i min yrkesroll och jag har nog aldrig bett så mycket som under det här året, säger hon.

– Jag ser att de mest utsatta har fått det svårare, det är tungt att möta, men jag ser också att många människor har fått en fördjupad kontakt med sin egen längtan, och med Gud, även om alla kanske inte formulerar det så.

I religionssociologisk forskning är det väl känt att fler ber till Gud under krisperioder i livet, än som säger sig ha en uttalad gudstro. I pandemins kris skulle vi kanske kunna ana en bönens renässans.

När jag talar med Annebelle Gyllenspetz som är medlem i den judiska församlingen i Göteborg, planerar hon en workshop om vad pandemin har gjort med oss i fråga om gudsrelation, bön och gemenskap, inom ramen för Samarbetsrådet för judar och kristna.

Hon inleder med en fråga: Har vi blivit uttråkade eller andligt upplyfta av pandemin?

– Jag ser så många vackra möten över samfunds- och religionsgränserna men för att de ska ske behöver vi ju kunna träffas!
Och mer än så, vi måste våga klättra över våra egna barriärer och se vad den andre odlar med inställningen: ”Spännande, kan jag få smaka!”

I sitt eget sammanhang har hon firat gudstjänst via Zoom varje fredag. Eftersom det inte har gått att träffas i synagogan har hon uppskattat denna gemenskap så oerhört mycket.

– Jag har känt en enorm glädje och tacksamhet och upplevt en friare och starkare gemenskap än kanske någonsin.

Awad Olwan har länge varit imam i Fisksätra utanför Stockholm och är engagerad i religionsdialog, men är nu muslimsk själavårdare vid kriminalvården.

– Livet i ett fängelse är väldigt speciellt. För människor som har förlorat allt har inte pandemin förändrat någonting. De får inte träffa sina familjer, de vet inte vad de kommer tillbaka till. Men tiden, tiden gör något. En intern lär sig tålamod.

– Det sker något med människor som förlorar sin frihet. När de får höra Koranens ord gör det något med dem. För mig som älskar både Gud och den sekulära staten är det självklart att alltid tala om människovärde, demokrati och om respekt för andra människors tro.– Vi är vänner, Anne, och vänskap är bland det finaste som finns.

Den dagen Nadia begravs, på en av de katolska kyrkogårdarna i Beit Sahour, slår björkarna ut.

Då ringer jag Anna-Karin Klingsbo, pastor i Rissnekyrkan nordväst om Stockholm. Hon är sjuk i covid-19 sedan två veckor, hennes röst är svag.

– Jag har gått ut en liten stund för första gången på flera veckor, säger hon. Åh, allt står ju i knopp.

– Du vet, säger hon, i våra församlingar talar vi ibland om kyrkkaffet som det tredje sakramentet. Jag ser en stor längtan efter gemenskap och funderar över vad som händer med oss när vi inte får tillgång till den? Vilka blir vi när vi inte får mötas?

Hon säger att hon är glad över att se att många äldre har velat lära sig digitala verktyg och så fått tillgång till nya bönegemenskaper, bibelstudiegrupper och bokcirklar och upplever att vissa människor vågar dela med sig mer i dessa möten, och framför allt har de kunnat delta hemifrån mörka vinterkvällar.

Den egna sjukdomen har skakat om henne, säger hon. Hon har hamnat i ett tillstånd av att inte förmå.

– Det aktualiserar att den djupaste gemenskapen är inåt och uppåt. Jag vill använda min egen sjukdomstid till att lägga en ny grund, till att inte genast efter tillfrisknandet gå ut i prestation, att bevara ett tillstånd av kontemplation.

– Jag tänker också att många fler människor har varit ute i naturen under det här året. Det gör något! Då är vi i skaparens famn – bejakar en skapelsens teologi!

Och medan hon hostar till och söker efter luft, tecknar hon en ytterligare rörelse, den som är tacksamhetens, blicken för det enkla gåvorna: Att ha tak över huvudet, att kunna dricka sitt kaffe på morgonen, att få se ett magnoliaträd i knopp! Eller en plommonlund!

– Att bara lyfta blicken uppåt och genom blommorna i stora sjok, att det är vitt mot himlen!

Anne Sörman
präst och doktorand