Teologi

Unga lever klosterliv i ärkebiskopens palats

Varje år flyttar femton unga vuxna från hela världen in i ärkebiskopen av Canterburys residens i centrala London. Året i bön, arbete och gemenskap ska inte bara omdana deltagarna utan också kyrkan och världen.

– Jag vill också passa på att välkomna Mikael och Sverige … Jag menar Mikael och Fredrik från Sverige.

Ärkebiskop Justin Welby, tillika St. Anselm-kommunitetens abbot, tystnar och kastar en hastig blick i på pappret där vi skrivit våra namn, innan han fortsätter:

–Det var kanske inte riktigt lika illa som när BBC påannonserade Flight of the bumblebee som Plight of the stumblebee. Men fel blev det.

– Ni är i alla händelser varmt välkomna!

Vi sitter i den gamla ölkällaren i den äldsta delen av det labyrintiska Lambeth Palace. Nu tjänar den som kapell och vi har tillsammans med kommunitetsmedlemmarna och några besökare samlats till nattvardsgudstjänst.

Både ärkebiskopen av Canterbury och de 15 unga vuxna som är ”immersiva” medlemmar i kommuniteten St. Anselm kan kalla detta sitt hem, de som omsluter hela sin tid under ett år efter regler ”inspirerade av helige Benedictus” dito.

Ytterligare omkring 15 personer är ”integrerade” och följer kommunitetens rytm i vardagen, med hus, jobb, fritid, familjer.

Efter måltiden ursäktar sig ärkebiskopen:

–Jag har ett möte med Kinas ambassadör så jag hinner inte stanna, säger han och går med bestämda steg upp ur kryptkapellet.

Lambeth Palace är ärkebiskopen av Canterburys residens och är ett komplex av byggnader från 1200-talet till 1800-talet. I området finns bland annat två kapell och ett stort bibliotek. Foto: Mikael M Johansson

Upprinnelsen till kommuniteten är Justin Welbys förnyelse- och reformprogram som han initierade strax efter tillträdet 2010:

”Jag startade St. Anselm-kommuniteten för att ge unga människor en genomgripande upplevelse av bön, tjänande och kommunitetsliv. Det har varit en omdanande erfarenhet för dem som har deltagit – och för dem av oss som ber, lever och arbetar sida vid sida av kommuniteten.”

Welby är rotad i den evangelikala och karismatiska delen av Church of England. Han var bland annat församlingsbo i Holy Trinity Brompton, känd för till exempel alphakurserna.

På retreater har vi tid för karismatiska gudstjänster kanske en eller två gånger i månaden här i Lambeth Palace

Simon Lewis, präst och kommunitetens dekan, berättar att kommuniteten är karismatisk men att den innefattar en bredd av olika samfund, sex eller sju. Helig Andes verkan är en grundpelare i kommuniteten, men karismatiken påverkar inte liturgin särskilt mycket, menar han.

– Men det är viktigt för hur vi ser på saker, hur vi tänker på bön och hur vi håller ihop tillsammans, berättar han när vi rör oss genom gyttret av rum och korridorer, som likt ett lapptäcke bär spår av den engelska kyrkohistorien i 900 år.

– Gudstjänsten är relativt traditionell, men i modern språkdräkt. Men det finns extratid för andakter där vi kan vara mer inriktade på helig Andes verkan. På retreater har vi tid för karismatiska gudstjänster kanske en eller två gånger i månaden här i Lambeth Palace.

Simon Lewis är kommunitetens dekan. Foto: Mikael M Johansson

Ordet megakyrka känns som sprunget ur en annan galax, allt här är nedsänkt i tradition.

– Det har funnits en ärkebiskop på den här platsen i nio hundra år, och det finns en stark bönegemenskap. Även om det händer en hel del annat här också, säger Lewis.

– Vi har en broder som är från Bahamas. Traditionen där är vad vi skulle beskriva som ganska högkyrklig. Så för honom är liturgin otroligt viktig. Och han kan hjälpa andra med till exempel pingstbakgrund och andra att förstå och uttrycka det.

– De kan ifrågasätta det och fråga varför är det viktigt att du ska ge sådan vördnad till sakramenten, sådant som kan vara så främmande för andra traditioner. Jag skulle inte beskriva det som konflikter men som åsiktsskillnader.

Genom ett nyfiket ifrågasättande får den egna kyrkosynen klarare konturer.

– Det kan lyfta vad som är viktigt i din kyrkotradition, säger Simon Lewis.

– Om du exempelvis är baptist och kommer hit, vill jag att du genom detta ska få en starkare känsla för din baptistidentitet, snarare än att gå härifrån och ha gått över till det anglikanska sättet eller något sådant.

Foto: Mikael M Johansson

På torsdagar och fredagar, efter morgonbönen, går medlemmarna till sina ideella uppdrag. Till ora läggs labora: på en Jean Vanier-kommunitet, sjukhuskyrkan i Guy’s and St. Thomas’ hospital, ett vandrarhem för alkoholiserade män och ett härbärge för utsatta kvinnor.

– Så det är en hel rad med olika placeringar där människor i en extremt svår situation: döende, med svåra funktionsnedsättningar, alkoholister eller kvinnor i utsatta situationer. Fokus är inte att lösa deras problem, men att försöka förstå vad det innebär att Gud är med dem i de situationerna.

På måndagar möts hela kommuniteten, både de ”immersiva” och de ”integrerade”. Dessutom kommer de sistnämnda till retreater, fem eller sex lördagar under året.

– När alla samlas, så är vi här, berättar han när han visar in oss i det gamla vaktrummet.

Vanligtvis lever lika många i som utanför kommuniteten. I år är det dock något färre som är integrerade, så det varierar från år till år beroende på de som söker, säger han.

Vi är i ärkebiskopens av Canterbury hem, vi bor i ett mycket vackert palats mitt i London. Så det finns en längtan efter det

Simon Lewis är mitt upp i processen att läsa ansökningar inför det kommande året.

– De är ofta riktigt bra. Men förstår de att de kommer att trängas med andra som de inte känner och som kan vara riktigt irriterande?

Finns det någon typisk anledning till att folk söker sig hit?

– Vi är i ärkebiskopens av Canterbury hem, vi bor i ett mycket vackert palats mitt i London. Så det finns en längtan efter det.

– Men den främsta anledningen till att folk vill komma hit är att de söker en förståelse i hur Gud redan talar till dem. De är ofta i 20-årsåldern men är mer ”mogna kristna”, om du förstår vad jag menar: de är inte nyfrälsta och inser att det finns något mer som de inte klarar av att hitta själva. Det kan vara en särskild kallelse som de vill förstå; till ordination och vigning till prästämbetet.

För andra handlar det om en allmän kallelse till det religiösa livet, till en permanent gemenskap. För ytterligare några handlar det om att som ung vuxen hitta en balans mellan tro och arbete, familj, vänner och karriär.

– För vissa handlar det om helande. Jag blir alltid chockad över den brustenhet – verklig brustenhet – som jag möter hos unga i 20-årsåldern.

Från Lambeth palace syns Westminster. Foto: Mikael M Johansson

Är det något du inte känner igen hos dig själv och dina vänner?

– Jag blir nog mest chockad över att minnas den perioden i mitt eget liv, att vår barndom är så avgörande. Vi överlever den ofta. Även om vi älskar dem, har vi ofta ”överlevt” våra familjer och den påverkan den har i våra liv.

– Vi lever vi i extrem bekvämlighet. I Europa har vi allt vi kan tänka oss behöva. Vi vet att vi är privilegierade, men vi känner oss inte privilegierade.

Simon Lewis arbetade i tio års tid med att bygga upp fungerande samhällsfunktioner i konfliktdrabbade områden – i Sydsudan, Nigeria, Burundi, Zimbabwe, Somalia, Sierra Leone – och har sett enormt mänsklighet lidande på nära håll.

– Men en ung människa som växt upp i välstånd och som på ytan ser ut att ha allt, kan fortfarande ha en genuin smärta som Gud vill tala till. Och det är inget som man enkelt gör en söndagsförmiddag.

Hur gör ni för att året i kommuniteten inte ska bli en bubbla som brister utan ett avstamp i det fortsatta livet?

– Den läkning som kan ske här varar en livstid, det är helt säkert. Tystnaden och de kontemplativa traditionerna är något som människor utan tvekan tar med sig. Kommuniteten ger möjligheter att närma sig bönen på nya sätt, vilket också är lätta att fortsätta med.

– Men att hitta en ny livsrytm, det är något som alla kommer att kämpa med för resten av livet.

Vi vet att vi är privilegierade, men vi känner oss inte privilegierade

Kommuniteten är öppen för människor i 20–35 år, det är specifikt den åldersgruppen ärkebiskopen vill nå.

– Men våra livsregler är inte åldersrelaterade. Sakerna vi lär oss här kan appliceras på alla.

Ett mål med St. Anselm-kommuniteten är att den ska ge ringar på vattnet, att nya sammanslutningar växer fram och att de tidigare medlemmarna hittar nya sammanhang; antingen i kollektiv eller i lösare sammanslutningar.

– Behovet av gemenskap, det stannar kvar.

”Disken och bibelläsningen överraskar”
Foto: Mikael M Johansson

Runt bordet sitter en grupp unga vuxna och applåderar på olika sätt: klapp med kupad hand alterneras med klapp med spretande fingrar. Det är så män och kvinnor klappar i Zimbabwe, visar Thonderai Muzhinji.

– Men om en kvinna klappar som en man? frågar någon.

– It doesn’t make sense, säger Thonderai Muzhinji med inte allt för stort allvar i rösten.

Han är en av kommunitetens andraårsmedlemmar, och som fungerar som ett slags vägledare för dem som är här under sitt första år.

Foto: Mikael M Johansson

Det är lunch i kommuniteterna i Lambeth Palace – St. Anselm och Chemin Neuf – den katolska kommuniteten med karismatisk prägel som också bor i slottet. På bordet ställs hemlagad pizza, där barbecuesås ersatt tomatsåsen.

– Vi skrattar åt små saker som vi gör olika i våra olika länder. Som att amerikaner har jordnötssmör på allt. Jag skulle inte äta selleri om jag inte har jordnötssmör, säger Rachelle Kratz från USA.

Och kanadensare har lönnsirap på allt, fyller hon i och tittar på Melissa Ritz från Alberta i västra Kanada.

– Bara fransk-kanadensarna, replikerar hon blixtsnabbt till bordskamraternas förtjusning och jubel.

Men det är inte bara de små, till synes triviala detaljerna, som förändrat kommunitetsmedlemmarnas blick på världen. Banden som de har knutit till varandra ger nyhetsförmedlingen en annan tyngd.

– Jag kanske hör något om kristna i Pakistan och tänker att: det där handlar om Jessicas kyrka och hennes familj. Det ger ett verkligt ansikte på olika platser i världen, säger Rachelle Kratz.

Gud berättade inte vad jag borde göra härnäst. Men han visade att jag borde fokusera på honom.
- Rachelle Kratz

Vi dukar av. Alla hjälps åt, ställer sig i köksvrån, diskar, torkar och ställer undan. Samtidigt förbereder ett filmteam inspelningen av en av ärkebiskop Justin Welbys masterclasses i predikan.

– Det här är det mest hemtrevliga stället i Lambeth Palace, flikar Simon Lewis in.

Rachelle Kratz berättar om hur hon blev en av de få utvalda att komma till Lambeth Palace: 
efter examen i teologi, en periods arbete i en anglikansk kyrka, och senare som volontär i ett projekt i North Carolina, The Shalom Project, fick hon tips om St. Anselm.

– Jag var på en tyst retreat på 36 timmar. Gud berättade inte vad jag borde göra härnäst. Men han visade att jag borde fokusera på honom.

Ett dygn senare, och i sista minuten, skrev hon ihop ansökan.

– Och de släppte in mig.

Längorna där medlemmarna i St. Anselm-kommuniteten är inkvarterade. Foto: Mikael M Johansson

Kommunitetsreglerna stipulerar daglig tystnad från 22 på kvällen till 10 på förmiddagen och onsdagar efter lunch, fram till klockan 14. Det innebär också att mobiltelefonerna ska vara avstängda.

– Det är en bra ursäkt att inte svara på sms, säger Rachelle som också berättar att tidsskillnaden gör att de bara hinner prata med föräldrarna på helgerna.

Har du ett socialt liv utanför kommuniteten?

– Nej. När skulle vi ha tid till det?

Gud och jag har en del saker vi behöver prata om

Det är snart sommar och tankarna på livet utanför börjar göra sig påminda för Rachelle Kratz. I juni ska hon och de andra i kommuniteten lämna Lambeth Palace.

Men först har hon en trettio dagar lång retreat framför sig.

– Jag ser verkligen fram emot det, men det kommer att bli riktigt svårt. Om jag gick in och väntade mig att det skulle vara enkelt och fint hela tiden hade det förmodligen avskräckt mig från att gå.

Foto: Mikael M Johansson

Några i kommuniteten kommer att vistas i ett benediktinerkloster, andra i ett franciskanerkloster.

Är det något som du har blivit positivt överraskad över under tiden du varit här?

– Disken. Och den regelbundna bibelläsningen.

Vad har varit svårast?

– Jag tror att jag passar på den frågan.

– Det är svårt för jag utreder fortfarande jag vill göra härnäst. Jag försöker att inte fokusera för mycket på en sak, och eftersom jag ska på 30-dagars tyst retreat utan att veta vad Gud kommer att säga till mig.

– Gud och jag har en del saker vi behöver prata om.

Fakta: St. Anselm-kommuniteten i Lambeth Palace

St. Anselmkommuniteten grundades 2015 av ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby. Anselm var ärkebiskop av Canterbury 1093–1109.

Den tar emot unga vuxna i åldrarna 20–35 år från olika kristna samfund och traditioner mellan september och juni.

Första priorn var svenske anglikanske prästen Anders Litzell. Nuvarande prior är Rosalyn Murphy.

Det finns två typer av kommunitetsmedlemmar:

Immersive members: De bor i Lambeth Palace och lever ett ”klosterinspirerat kommunitetsliv”. De får vara singlar, i parförhållande eller gifta. De som är i en relation måste söka tillsammans.

Integrated members: De lever på annan ort och parar regler och rytm med arbete och liv i övrigt. Alla träffas minst en gång i veckan. Dessutom tillkommer ett antal retreater under året.

Hittills har 120 personer fullföljt året.

Året är kostnadsfritt, men eftersom kyrkan inte finansierar kommuniteten centralt förväntas deltagarna bidra ekonomiskt under året. Dessutom tar kommuniteten emot donationer.

Kostnaden är 23 000 pund per år (ca 280 000 kronor) för ”immersive members” och 3 500 pund (ca 44 000 kronor för ”integrated members”.

Magnolior i full blom. Foto: Mikael M Johansson

Fredrik Hielscher

076-778 78 35

fredrik.hielscher@kyrkanstidning.se

Foto: Mikael M Johansson

Läs vidare